Dagens Nyheter – 29 november 1870, sida 2

han var väl växt. Amnsigtet var intagande, förnämligast genom de af snillets eld blixtrande, bruna ögonen, öfver hvilka hvilfde sig en hög panna. Häret var något krusigt och glänsande svart; ett par enå, fina mustacher afsamma färg besknägade en mun, hvurs friska lippar önscem dolde, ömsom till hälften visade en rad af blåhvita finder. Det hela uttryckte ädel sjeltstindighet och invanlig skönhet och förhöjdes af den ledighet och elegans, hvarmed han förde sig. es Renvall var just på väg från expositionen, då han aitanför dess lokal stannade för att helsa på två fruntimmer. Det var friherrinnan Räfklo. nunera enka, samt hennes dotter, fröken Julia. Detta var det första sammavträffandet efter Renvalls återkomst från utlandet. Friherrinnan berättade att man ämnade sig upp på expositionen. Man hade varit der ett par dagur förut, men då icke bunnit njuta tillräckligt af allt hvad der fanns att beundra; särskildt önskade man att ytterligare fägna sig med åskådandet af de två alstren af hr Renvalls pensel. — Ni har blifvit en stor konstnär, en heder Tör ert land: det måste vara bra lyckligt att vara så der uppburen! Men måhända kommer ni nu icke att trifvas i Sverige längre; örnen flyger högt, yttrade Julia med en melankolisk, frågande blick. — Det ir sannt att örnen flyger högt och i vida kretsar, svarade Gustaf, men han återvänder dock alltid till sitt bo. Så äfven med mig — efter som jag skall lägga den smickrande jemförelsen till grund för mitt svar. Troligen kommer jag ännu utt göra ett par konstresor, men i fosterlandet vill jag helst framlefva mina dagar. Fosterlandet är kärt för hvar och en ; jag skall aldrig kunna glömma det och fnnu mindre de barndomsminnen, som dermed äro förknippade. Han fiistade härvid en forskande blick på Julia. Den ljufva rodnad, som färgade hennes kinder, visade att hans ord träffat sitt mål.