Afven de mest sansade fosterlandsvänner, hvilka i framåtskridandet se enda sättet att bibehålla statskroppen vid sundt och lifaktigt tillstånd, hafva alltmer måst i sina åsigter inrymma tanken på en mera betryggande och för icke allenast det poltiska, utan kanske i ännu högre grad det uppmärksamheten alltmer i anspråk tagande sociala framåtskridandet mera fördelaktig statsform än den monarkiska. Så länge man uteslutande, eller åtminstone i främsta rämmet, hade tankarne på statschefen sjelf, var det icke så lätt att frigöra sig från de föreställningar och det åskådningssätt hvårvid man uppväxt och hvartill man uppfostrats. De i vår verldsdel sednast timade olyckorna iHafva dock i väsentlig mån bidragit till att i det hänseendet åsigterna blifvit betydligt förändrade, och många, om förr lefde i en lycklig säkerhet under det monarkiska skyddet, hafva nu kommit till en klar, om än pinsam, insigt om huru farligt och osäkert det monarkiska systemet med de prerogativer det gifver maktens innehafvare är. — Men det är isynnerhet genom offentliggörandet af de kejserliga papperen, som en helt ny och för intelligenta män högst belysande dager kastats öfver den monarkiske statschefens omgifning. Man har först Käpnat och fallit i förvåning öfver de otroliga, nästan omöjliga förhållanden som gsilunda visat sig kunna ega sin existens genom, vid sidan af, omkring, ja öfver statschefens person — och man har redan börjat anställa jemförelser, draga slutsatser, och slutligen har man, nästan utan att sjelf veta deraf, intagit en helt förändrad ställning till systemet. Hos mången, vi veta det med fullkomlig visshet, har denna frontförändring blifvit helt och hållet framtvingad genom la force de choses och har icke försiggått utan verkligt smärtsamma känslor. Andra åter, hvilka för längesedan, ehuru på annan väg, kommit till samma åsigter, men, såsom tillhörande de stilla i landet, knappt inom sig sjelfva, och således så mycket mindre inför andra, velat erkänna desamma, hafva genom; de politiska händelserna på ett förunderligt sätt fått klarhet och fasthet i sina åsigter och våga nu ganska öppet vidgå och omtala att de nu anse den konstitutionelt monarkiska statsformen såsom ett öfvergångsstadium; till mer eller mindre grad redan passeradt. De sannt liberala hafva således sett sina leder ökas i högst betydlig mån, genom de politiska händelser hvilka nu försiggå i vår verldsdel. Med det lugna flegmatiska hos svensken i allmänhet behöfver man icke frukta några lunkentussteg på framåtskridandets bana. Tvärtom äro vi öfvertygade, att försigtigheten skall uttaga sin fulla rätt — men de frisinnades skara är dock förstärkt med personer hvilkas exempel ovilkorligen torde komma att verka på andra ännu odeciderade. MAtt samma politiska händelser äfven i andra länder haft samma verkningar som här, se vi immerfort af den utländska pressen. Så se vi t. ex. att i prestväldets, obskurantismens, okunnighetens, despotismens och de ständiga upprorens land, Spanien, icke mindre än 60 representanter vid riksdagen afgifvit sina röster för den federativa republiken. Detta är ganska betecknande. När sådant kunnat ske i kunglighetens land par