Dagens Nyheter – 28 november 1870, sida 1

SS I SA Vsuousansaynornennnnnnanerenen klarar sig beredd att göra hvarje uppoffring för att understödja regeringens politik. Från London skrifves till LIndpendance belgeX, att man i dervarande politiska kretsar är af den åsigten att furst Gortschakoff sändt sin beryktade rundskrifvelse uti verlden utan föregående aftal med grefve Bismarck, och att kabinettet i Berlin derför blifvit lika öfverraskadt som de öfriga hofven genom detta meddelande från det ryska statskansliet. Man tror vidare i London att Preussen i denna fråga icke skall skilja sig från de öfriga makterna, men derjemte uppbjuda hela sitt inflytande för att förskaffa Ryssland ett ärofullt återtåg. Detta skall ske genom att på underhandlingens väg söka åstadkomma de fordrade ändringarne i Paristraktaten. När man tager de uppenbara svårigheter i betraktande, som det ryska mtermezzot har beredt grefve Bismarck just nu då han har så mycket annat att tänka på, tror korrespondenten till den belgiska tidningen att man icke gerna kan komma till någon annan slutsats än att Bismarck varit okunnig om det af den ryske statsmannen tagna steget. I en annan skrifvelse från London till TIndpendance belge4 heter det: I några af regeringskretsarne har det varit tal om att England nu ändtligen skulle en gång för alla göra slut på den orientaliska frågan genom att ockupera Suez-näset och Syrien, hvilket skulle ha till följd att dess förbindelse med Indien för all framtid betryggades. Det är lätt att förstå att denna underrättelse har väckt stor öfverraskning; dock är den långtifrån så osannolik som den i början kan synas. Det i dag utkomna numret af veckotidningen Observer slutar sin första ledande artikel på följande sätt: Vi böra, och det så fort som möjligt, komma fullständigt på det klara med oss sjelfva om huruvida det ligger i vårt intresse eller icke att vi motsätta oss Konstantinopels förvärfvande af Ryssland. Blir resultatet af en sådan öfverläggning jakande, så räkna vi på att våra statsmän skola betrakta frågan från en vida mera omfattande synpunkt än man gjorde på Krimkrigets tid. Vi försökte göra Turkiets integritet till ett tålverk mot Ryssland, och försöket har misslyckats. Turkiet har i fjorton år åtvjutit frel; men detta uppskof, som efter lord Palmerstons och hans politiska anhängares åsigt skulle gifva Turkiet tillfälle att utveckla sina hjelpkällor, har tvärtom icke alls varit till hågon nytta. Porten har ådragit sig en ofantlig skuld, men i politiskt, socialt, ja till och med militäriskt hänseende står den fortfarande på samma ståndpunkt som vid Krimkrigets slut. Det är klart att vi icke kunna fortsätta med att föra krig mot Ryssland för att beskydda Turkiet och hindra dettas sönderfallande. Om vär pligt och våra intressen bjuda att vi ännu en gäng skola mäta oss med Ryssland för Turkiets räddning, böra vi föresätta oss att icke sluta fred förrän vi ha erhållit kraftigare garantier för skyddandet af våra förbindelser med Indien än upprätthållandet af det turkiska rikets integritet kan erbjuda.t Denna uppfattning delas af vår kommersiella och finansielli verld.