Dagens Nyheter – 28 november 1870, sida 1

stranden med sin långa hamnskoning af trä sina dystra magasinsbyggnader samt ved och stenkolsupplag, öfver hvilket bergsbranterna höjde sig för att presentera en amfiteater af det ovanliga slag, som denna sida af hufvudstadens periferi erbjuder: små fula ruckel, omvexlande med större stenhusbyggnader och små, i gammal men poetisk stil hållna, gulmålade träbyggnader, med sina trädgårdstäppor liksom hängande utöfver : bergssluttningarne, och midt bland dessa Katarina kyrkas sköna och majestätiska dom. Allt detta var naturligtvis ingenting ovanligt för en infödd stockholmare, men hvem kan undgå att, då man för någon längre tid lemnar sin fädernebygd, sända densamma en afskedsblick. Det är som om man ville i sitt minne inprägla anblicken af dessa ställen såsom vi skådat dem från vår tidigaste barndom, och hvilka vi befara att måhända aldrig mera 1få återse. Efter att med blicken ha följt den södra stranden intill Stora varfvet, hvars buller och rörlighet vickte den unge mannen ur de drömmerier, som omsväfvat ha1s själ, vände han ögat mot Djurgårdslandet. Hvad fann han väl der, som fängslade hans blickar med en så sällsam kraft? Hvad var det, som kom hans hjerta att slå så ovanligt fort? Är det icke hon? frågade han sig sjelf vid åsynen af ett ungt fruntimmer, som stod på