Dagens Nyheter – 26 november 1870, sida 1

a ARE på hästar och åkdon, försatta i nödvändighet att till fots fortsätta sin resa. De ämnade sig först till Versailles (omkring 6 svenska mil) och skulle alltså taga vägen öfver Corbeil och Longjumeau. Den 9 på morgonen satte de sig sålunda i gång med Corbeil till vandringens första mål. Brefskrifvaren må nu få ordet: Vägen och nejden äro helt och hållet i fiendens våld. Skildtvakter äro posterade här och der, och de byar, genom hvilka vi passer. äro pästan alldeles öfvergifna af invånarr som fört sina husgerådssaker så långt bort som möjligt. Hvad som qvarlemnats har blifvit användt för hvarjehanda ändamål af preussarne. Vid en villa nära Brie-Comte-Robert, observerade vi på hvardera sidan om vägen ett klädskåp af mahogny; dessa, ur hvilka dörrarne voro borttagna, begagnades såsom skyllerkurar. På ett annat ställe gjorde en kärra, ställd på kant, samma tjenst. I de boningar, som egarne stängt innan de lemnat dem, hade man beredt sig inträde genom att bryta upp dörrarne, och hade dessa sedan sönderhuggits och användts till ved. Allt hvaraf man icke kunde ha någon nytta hade man, likasom för nöjes skull, förstört och slagit i stycken. Trädgårdarne voro nedrifna och staketerna kullkastade. De hus, som tillhörde de få invånare hvilka varit nog modiga att qvarstanna, hade emellertid blifvit skonade. Men egarne voro tvungna att hysa och till en del föda inkräktarne. I det hus der vi sofvit föregående natt bodde tjugufem bairare; och i ett litet värdshäs, der vi stannade för att få något att äta, voro femton andra inqvarterade. Från landtgårdarne i hela trakten voro samtliga förråd af foder tagna, så att tyskarne måste skaffa hvad de i detta afseende behöfde från aflägsna ställen. Under vår väg till Corbeil råkade vi på ett tåg af omkring 200 franska kärror, lastade med hafra, som hade kommit från Nancy i Lothringen och sålunda tillryggalagt omkring 22 svenska mil. Fransmännen, bland hvilka vi språkade med några, sade att de och deras hästar i två månaders tid måst med stora ansträngningar tjena fienden. Jag fick några dagar sednare se ett exempel på huru dessa olyckliga menniskor behandlas. En forman bland dem, som fört hafra från Sedan till Boubzicourt, beklagade sig vid framkomsten för befälhafvande officeren öfver att en af de ulaner som eskorterat konvojen hade slagit honom med flata sabelklingan. Då mås:e ni ha varit olydig mot honom, svarades i öfversittareton; kom ihåg att vi äro herrar i denna del af landet och att ni måste göra hvad vi befalla er. Jag kände medlidande med den stackars karlen, hvilkens ögon fylldes med tårar, då han vände sig bort. Vi anlände till Corbeil på eftermiddagen, men funno att der lika stora svårigheter mötte i afseende på fortskaffningsmedel som åå något föregående ställe. Ambassaden hade kommit oss i förväg och redan tingat för följande dagen de enda tre kärror som funnos qvar i staden. Men jag besökte mairen, hr Darblay, medlem af den sednast upplösta lagstiftande församlingen, och då jag för honom uppgifvit namnet på en person, som är vår gemensamme vän, var han nog god att ställa vill min disposition en häst och en trilla. Vi fingo hvad vi begärde på hotellet La belle Image, der man synes göra goda affärer på de preussiska officerarne. Sådana fyllde mat och rökrummen från morgonen till qvällen, och värdinnan, en ung enka, tycktes synnerligen väl upptaga deras artigheter. I allmänhet komma invånarne och soldaterna väl öfverens: de förra veta att de tyska männen icke frivilligt uppehålta sig der, och de sednare förtiga ej sin afsmak för kriget och sin önskan att så snart som möjligt få återvända till sitt land igen. Den qvinliga befolkningen behandlas i allmänhet väl. Ett enda undantag från denna