Dagens Nyheter – 26 november 1870, sida 1

nödgats afträda qvarlåtenskapen till Julias far för två qvartals hyra, hvarför Gustafs moder under sin sjukdom räkat i skuld. — När och huru skall jag då få återse min barndomsvän? hviskade Julia med sänkt blick och rodnande kinder. Hon kände, den blyga sextonåriga flickan, att hon nu öfverskred konvenansens gränser, men hjertats röst kan icke alltid qväfvas, allraminst vid den åldern. — Det står i Guds hand! suckade Gustaf. — Ni skall icke glömma ert löfte, Gustaf, fortfor hon i sitt inre lika brydd och förlägen, men under försök att synas skämtsam. Gustaf kastade på henne en frågande blick. — Det ni gaf mig för åtta år sedan, att måla mitt porträtt? — Ni skulle då vilja sitta för mig, fröken Julia? utropade ynglingen, och den renaste sällhet strålade sig i hans blickar vid tanken härpå. — Jag ville blott påminna er om ert löfte, svarade Julia med en ton, som kunde tydas såsom allvar eller skämt, hvilket man behagade. oo Det skall bli min största triumf att hinna så långt i;skicklighet; att jag blir, denna ära, värdig, och. det. skall. bli min skönaste, min ljufvaste. belöning för mina sträfvanden, att komma i tillfälle, att uppfylla mitt löfte, i : i VE Er med ;entusiasm. —..:. I och detsamma kom morbrodern. KONSTNÄBENS LÖFTE. 8.