Dagens Nyheter – 26 november 1870, sida 1

— 24 — — Gud gifve frun spådde sannt, men det är temligen sangviniska förhoppningar. — Och så hade jag vidare tänkt... fortsatte fru Granlund sin tankegång. — Frun har, besitta mig, tänkt mycket, det märker jag, afbröt Gustaf med tilltagande förvåning. — Ja, jag hade tänkt att herr Renvall kunde ju lika gerna äta här hemma, som att gå på nykterhetsvärdshuset; när jag i alla fall skall hålla mat åt min andra hyresgäst, pianisten här bredvid, så är det mera förtjenst för mig att få ha herrn inackorderad i maten med; och, som sagdt är, med pengar är det ingen brådska. Lika gerna som jag sätter in i sparbanken, så kan jag ju ha att fordra af herr Renvall, till dess herrn framdeles får sälja några stora taflor. — Förlåt mig, men frun måste inte vara riktigt klok i närvarande stund... Fru Granlund tycktes, såsom helt naturligt är, blifva stött öfver detta yttrande. — Ja, ja, ursäkta mig; men hur kan frun anse mig lika säker som sparbanken? De der stora framtidsutsigterna kunna komma att slå fel och jag kan, måhända dö utan att kunna, göra. rätt för. IDig,. Ja ber, frub betänka, allt det der, men, är, förö tigt, pändligt faslinnras sför. det välms nande, anbadet. ; ord dås äro vi. öfverens; t rad. fra tiden I sårar så ser jag å olla, ling jar som mången annan, ja, kanhända litet RE