Dagens Nyheter – 25 november 1870, sida 2

RÄTTEG. och POLISNYHETER. POLISEN. Dyrt befrielseförsök. Fabriksarbetaren A. F7 Sundström, hvilken gjorde försök att befria af volisen anhållen person, dömdes i går af polisdomstolen att härför böta 50 rdr. Tiggeri m, ms. Arbetshjonet nr 462 Sven Mattsson, hvilken i berusadt tillstånd besvärat allmänheten med tiggeri samt, då han härför blifvit anhällen af polisen, gjort Våldsamt motstånd, dömdes i går af polisdomstolen ätt böta 85 rdr. Förre ardisten L. Åberg, som vid samma tillfälle sökt ritaga Mattsson, dömdes härför att böta 85 rdr: Snabb expedition. Qvinspersonen Maria Charlotta Iamägren annväldes i förgår åfton å Maria vaktkontor af en arbetskarl Magnusson för stöld från anmälaren af 24 rdr. Två timnrar sednare greps qvinnan af två detektiva poliskonstaplar och affördes, under ett förtvifladt motständ, till närmaste vaktkontor. Falskt mynt, Efter anmälan af stadsfiskal Carl Silfversparre greps i förgår n dalkulla, stråx efter det hon sökt utprångla ett falskt 1-rdrsmynt. — Falska 25-öre-stycken förekomma fortfarande i massa. En utprånglare af sådana är häktad. HUSRÄTTEN. En stortjuf. Efter remiss från poliskammaren hölls i går å rådhusrättens 4:e afdelning ransakning med för en mingd stölder häktade förre handelsbokhållaren Frans Gustaf Carlsson. QCarlsson erkände och redogjorde för ej mindre än 22 de gbofående af klädespersedlår och begångna å ångbåtar. : Målet uppsköts för uteblifnå målsegares hörande, LANDSORTEN. Ett roligt mål skildras sålunda af Engel: holms Tidning: En hop unga töser, alla snyggt klädda och flera nästan vackra — åtminstone alls icke fula — ap trädde i måndags inför rådhusrätten i Engelholm och det så, att rättens ledamöter lätt kunnat bli kära upp öfver öronen. — Se, det var så, att Gustafva Andersson den 28: sistlidne september å västgifvaregården förlorade sin svarta silkessjalett, Kort derefter kom Tilda Olsdotter, nu boende Brekille, och hade på sitt hufvud just en sådander sjalett, och den trodde nu Gustafva vara hennes, hvadan hon anmälde saken för stadsfiskalen. Och så blef Tilda stämd till rådhusrätten; Nu hade Gustafva tre vittnen och Tilda två. Käranden påstod bestämdt, att den lilla duken, som nu låg på dombordet och noga beträktades Af parter och vittnen, var hennes. och svaranden påstod lika-bestiimdt, att hon var densammas rätta egarinna. Bådx erbjödo sig fått ligga fingrärne på bibeln och svära på att de talade sahning Gustafvas vittnen sade att duken var hennes — de kände igen den på en liten röd tråd som fordom setat deri, men nu var borttagen; Tildas vittnen försäkräde att sjaletten var Tildas. Ja, nu stod man der vaekert! Hur skulle nu domstolen bära sig åt i en så qvistig fråga? Jo, det gick bra. Gustafva förklaräde adelmodigt, att hon icke brydde-sigså särdeles mycket om den gamla duken, utan kunde -Tilda erna få behålla den Behålla den — tyckte Tilda . . . sjag mätte väl få beHålla hvad som hör mig tills. Då blef Gustafva liksom litet ond, men lät ändå Tilda ta duken och gå sin väg — oeh så afskrefs detta kostliga mål) son bland åhörafhe väckte mycken munterhet. Sjelfva hr borgmiästaren smälog, och då kan man väl begripa att målet var roligt — och det var det också: