Dagens Nyheter – 25 november 1870, sida 2

bo för visen hade den sorglösa skaran samlats i en ring för att vid orden: af jord äst du kommen höra det dofva ljudet af de mot kistan fallande, tre skoflarna mull. Här på denna samma kyrkogård hade han i en långt allvarligare sinnesstämning bevistat sin faders begrafning; han hade, rörd af en innerlig andakt, hört klockornas ljud brusa sig till möte, den dag då han första gången knäföll vid altarets ring, och han hade på denna plats, beledsagad af orgelns, då så himmelskt ljudande toner, efter den rörande ceremoniens slut träffat sin moder med tårar i ögonen, välsignelsen i hjertat och på läpparna. Äfven Julia hade då varit honom till mötes, utan ord, men med den barnavängkapens rena och trofasta blick som aldrig glömmes. Under den nu förflutna våren hade hans blickar mött hennes, då han utträdde ur templet, snyftande i följd den rörelse, som hjertats slag framkallat under den ljufva andaktsstund, då man vid utgången ur barndomen bekräftar det förbund, som vi ikläda oss genom våra borgesmän, faddrarne, vid den första ceremozi här i lifvet, der man är närvarande — dock utan att hafva något begrepp derom. Slutlig hade han, för två dagar sedan, på denn: värd sett nedbäddas en innerligt älskad moder, hvilken han hade så mycket att tacka tör. Ej underligt att han i sitt album aftecknat hyarje märkligare grafvård och hvarje träd på samma kyrk