Dagens Nyheter – 25 november 1870, sida 2

— II — tillade Gustaf, med en blick, som tolkade hur lycklig han kände sig vid tanken härpå. Julia smålog härvid så mildt mot honom. Klockorna ringde nu första gången till aftonsången. — Adjö, fröken Julia; jag går nu till kyrkan, och när jag kommer hem i qväll, skall jag läsa ett kapitel i testamentet. Jag skall aldrig glömma denna dag och att jag fått det af fröken Julia, hviskade Gustaf, i det han aflägsnade sig. — Adjö, Gustaf, svarade Julia och sände en lång, dröjande blick efter ynglingen. Åter lyste majsolen, väckande med sina värmande strålar sommarens fägring till: lif. Tre år ha förflutit sedan Gustafs konfirmötingsdag, och hvad han då anade, nemliget att han snart skulle befinna sig mer ensam än då, har besannat sig. Hans goda moder är just i dessa dagar nedbäddat i der tysta mullen. En ärlig och hederlig, ja, menskligt att se, fullkomligt felfri vandel, ett icke allenast troget, utan jemväl med: den största uppoffring och hänpgifvenhet förenadt uppfyllande af makans och moderns pligter, sådant hade hennes lif varit. Hur hade hon icke atbetat och kämpat, isynberhet efter mannens död, under bittra bekymmer och försakelser, på det sonen icke måtte behöfvå äfbryta sin lofyande bana. Om hon i bokstaflig mening