Dagens Nyheter – 23 november 1870, sida 2

synes det, att Preussen vill töra ett eröfringskrig. Men pnär har det varit så förkastligt att eröfra, då man äfven vunnit mindre betydliga framgångar; ännu mer, då man vunnit oerhörda? Gick Frankrike hem med tomma händer under Napoleons många krig och efter hans förvånande segrar? Har det den ringaste sannolikhet, att om Frankrike i nuvarande krig segrat, det varit nöjdt med krigsäran utan förvärfvade landskap? Hade Tysklands styckning då ansetts vara samma helgerån som nu Frankrikes? Likaledes heter det nu i Frankrike: Kejs saren är ju fången och afsatt. Hvad viljen I mera! Han är skulden till kriget. Vi vilja fred. Gån derför hem! Jag svarar ur svenska historien. Äfven vi hade en gång en konung, som ensam begynte ett förderfligt krig, icke understödd såsom franska kejsaren af ett mäktigt parti och en allmän mening, ej en gång af två personers gillande i hela landet. Vid förderfvets brant, dit vår konung fört oss, gjorde vi oss dock ej löjliga inför verlden, genom att den 14 mars 1809 tillropa ryssarne, ehuru dock ej vi anfallit dem, utan de oss: I sen ju, att vi afsatt honom. Gån hem; hvad hafven I med oss att göra; slagten ej ett fredälskande folk och återgifven oss Finland, till hvilket I ingen rätt egen! — Fransmännen kunna tillåta sig hvilka dåraktiga ord som helst, och de upprepas allesammans hos oss med den allvarsammaste uppsyn utan aning om deras oförnuft. Å mensklighetens och civilisationens vägnar måste man önska, att den blodiga och för våra dagar med exempellös bitterhet förda striden mätte upphöra mellan tvenne stora folk, hvilka ha en högre och bättre kallelse än att slagta hvarandra af afund öfver hvarandras storhet, men icke utan orättvisa kan man skylla krigets fortsättniog på Tyskland, så länge Fraukriko afvisar äfven de stilleståndsvilkor, som andra makter ha tillrådt. Det må gerna medgifvas, att fredsvilkoren kunna blifva hårda, men den besegrades ställning är också förtviflad. Allt hvad Tyskland vill eftergifva är storsinnadt och är klokt. Men Frankrike har iogen rätt att fordra det. Nära hälften af Frankrike är af fiender besatt, krigshären är förintad, ty den ännu i Metz inneslutna har ej långt lif; krigets fortsättniog blir visserligen för tyskarno allt mera svår, men ännu mera för Frankrike, som utan krigshär ligger för penningutskrifvande ströftrupper så öppet, att fienden ej egentligen behöfver eröfra landet, utan kan sammanbhålla sin hufvudstyrka, cnär snart inga finnas, som skola besegras. Striden upphör af brist på motstånd. Att en kringränd stad med 2 millioner menniskor, helst utan enighet och med revolutionsfebern i sina nerver, skulle länge kunna uthärda en inneslutniog är blott för menniskoantalets skull ej möjligt. Det bästa artilleri, men uti nyanlagda och dock gammalmodiga fästen, ur stånd att motstå långvarig kasteld; murar och fält, försvarade af en modig, men ännu odisciplinerad besättning — erbjuda icke något varaktigt försvar. Frankrike sjelf måste således ansvaret drabba, om, sedan hoppet om annan räddning är ute och fruktlösheten af dess förväntan insedd, det ej beträder den underhandlingens väg, som de neutrala stormakterna söka bana. Alla önska detta, alla ha deraf förmån, alla förlora af uppskofvet, men Frankrike mest. Andra upplagan af den skrift, hvarur ofvanstående utdrag hemtats, är redan utkommen. Författaren har i den tillagt ett ogillande af hvad som verkligen är hos preussarne att ogilla; han har sökt ådagalägga nödvändigheten för Sverige att bättre ordna sitt försvar; och han har slutligen riktat till den svenska pressen i allmänhet några ord som högligen förtjena uppmärksammas: Det är oss värdigt att föra hvarken klenmodets eller öfvermodets språk. Då det är att hoppas, att det danska Schleswigs förening med moderlandet är närmare än någonsin tillförene, och att Preussen räcker denna försoningshand till Norden, bortfaller anledningen till. Danmarks fiendtlighet och till våra egna väl berättigade farhågor. Vi kunna då, nära såsom förut slutne till Danmark, önska Tysklands vänskap. Ty är det tvifvel om till hvilket väderstreck vi med vårt deltugande och vårt samarbete skola vända oss, till söder eller till öster? Det är vårt val. Men alla vägar jemnas genom vänskap och välvilja. Bitterheten och hatet stänga dem. Pressen är tänkesättenas språkrör, men mera till än från folken, Henom tillmätes visserligen mera betydelse än han ursprungligen har, men just deruti ligger denna hans betydelse. Äfven de mäktige utomlands se i honom folkens anlete, höra i honom folkens tal. Det är en fördom, men hvilken går och gäller som sanning. Det är ett pappersmynt, men med tvångskurs, påbuden af dem, som äro dess trälar. Han är i våra dagar vida mäktigare än diplomatien, Han kan rifva allt, hvad denna bygger. Måtte han derför med lidelsefri och fördomsfri blick mot framtiden samt med någon tålsamhet mot olika meningar begagna sin makt till vårt väl!s