Dagens Nyheter – 23 november 1870, sida 2

vit en skrift med denna titel. Y1 anföra derur ett utdrag, som, fastän skrifvet före de sednaste händelserna, ändock ej är för gammalt och kan vara värdt att läsa för många som eljest icke höra eller se de fransk-tyska ställningarne och förhållandena bedömas så, som af hr Hazelius: Frankrike har utan tvitvel rättighet, om det så vill, att i sin förtviflan störta sig i afgrunden, att låta begrafva sig under grushögarne af Paris och sina andra städer, men det har ingen rättighet att göra Tyskland derför ansvarigt, emedan säger det, vi vilja fred, men Tyskland fortsätter ändå kriget. Det är något i historien alldeles nytt, att den besegrade, bedyrande sin fredskärlek, ropar till sin fiende: Håll, du har ingen rätt att längre anfalla mig, sedan du hört, att jag vill sluta fred; släpp mig, annars tar jag sjelf lifvet af mig. Det vanliga har hittintills varit att man, besegrad, slutit fred på vilkor, rättade efter de båda stridandes ställning, hårdare, ju sämre ens ställning är. Man har hitintills icke känt någon af s. k. rättvisa förestafvad gräns, der en segrare måste stanna eller der den besegrade har rätt att få de fredsvilkor antagna, han anser öfverensstämma med sin fördel eller sin värdighet. Napoleon den store slöt 1807 icke fred med Preussen, förr än han efter segrar och fästningseröfringar kom till Königsberg vid rikets slut. Icke heller fred med Österrike 1805, förr än han stod vid Böhmens och Ungerns gränser, och 1809 först efter Wiens eröfriog. Segraren brukar föreskrifva de vilkor, ban för sig anser fordelaktigare än äfventyret att fortsätta kriget; likaså brukar den besegrade antaga dem, som äfven han anser vara förmånligare än att ännu vädja till den ovissa vapenlyckan. Aldrig har man förr hört det påstäs vara orimligt, snart sagdt gudlöst, att en segrare föreskrifver hårda vilkor, i synnerhet om han af den besegrade blifvit utmanad. Man kan göra gillande anspråk på en segrares ädelmod, men icke har man någon vare sig statsrättlig eller grannlagenhets hänsyn att äberopa. Då Sverige 1810 i sin nöd bad den store Napoleon, att han genom sin bemedling hos sin mäktige vän skulle för oss utverka, awt vi vid fredsslutet åtminstone finge behålla Åland, svarade han med något hån, såsom oss då syntes: Adressez vous å Iempereur Alexandre, il est grand et gånåreux. Vi veta, hvad den adressen verkade. Men troligen hade det ej på Alexander verkat mera, om vi hotat att styra Sveas tistelstång i hafvets afgrund med förtvifladt mod. Vi voro ett litet folk, det är sannt; men vi undra, hvad slags sinnesrörelse Napoleon skulle ha tillkännagifvit, om, då han stod i hjertat af de två mäktiga rikena Preussen och Österrike, efter slagen vid Jena, Austerlitz och Wagram, man skulle hafva sagt: ingen tum af vår jord, ingen sten af våra fästoingar. Vi ämna ej nu undersöka, huruvida det är klokt af Tyskland att återbegära sina fordna landskap, Elsass och Lothringen. Tvifvelsutan kan det ifrågasättas, om det är önskvärdt att erhålla landskap, hvilka, om ock förut ens egna, dock nu bortgifvit sina hjertan åt en annan. Likaså medgifva vi, att nationaliteten ej numera är något skäl för Tyskland att återfordra dessa land, och vi önska uppriktigt för vår del att Tyskland måtte åtnöja sig med de vigtigaste gränsfästningarnesrifning samt derigenom ådagalägga en eftergift, som man hoppas skall verka någon försoning i den nuvarande bitterheten från fransk sida. Det tyckes vara nog, att Frankrike nu sjelf tått med förtviflan erfara, huru det kännes att af en hård segrare hotas med att blifva lemlästadt, hvilket det sjelf så ofta låtit andra lida. Men allt detta är Tysklands ensak att pröfva. Om Tyskland, Preussen och Bismarck — jag sätter med afsigt dessa vederbörande i denna ordniog, ty de äro då ställda efter sina önskniogars liflighet — visa denna försakelse af nationalbegären, så är sådant ganska önskligt, och man har då grund att lyckönska Frankrike. Men vi känna intet skäl, hvarför det för Frankrike nu skulle vara mera vanärande, såsom det heter, att vid ett fredsslut uppoffra några landskap för alt rädda sig från undergång, för att undgå förstörelserna af ett fortsatt olyckligt krig, än sådant varit i alla tider och för alla lund på vår jord och för Frankrike sjelf 1814 och 15. Har då med 1870 någon ny jus belli et pacis uppstått? Någon ny humanitetseller civilisationsfordran, som nu skulle till Frankrikes förmån tillämpas? Ingen paragraf, hvarken i statsrättens eller i det allmänna förnuftets lagbok tillförsäkrar Frankrike någon högre lyftning öfver de för alla andra folk gällande antagna begreppen. Den politiska hedern, den politiska vanäran kan ej för Frankrike vara af olika slag med den för alla andra suveräna folk. Det var tvifvelsutan förödmjukande för Danmark att 1814 nödgas afstå Norge, liksom 1810 för Sverige att afstå en tredjedel af sitt land. Men det var för ingen af dem vanärande, emedan de måste göra det vid äfventyr att förlora än mera. De voro små stater, säger man. Nå väl: Frankrike beröfvade 1807 Preussen hälften af dess rike. Hvilka stora landafträdelser måste icke Österrike underkasta sig genom frederna i Leoben 1797, i Lineville 1801, i Pressburg 1805, i Echönbrunn 1809? Ensamt i den seduare freden förlorade det 312 millioner invånare. Vid ingen af dessa freder hörde man dem kallas vanärande — emedan de vord nödvändiga för rikenas räddning. Frankrike kan omöjligen anse sig vara mera än jemnhögt