Dagens Nyheter – 19 november 1870, sida 1

oo OSA krafter och han flydde i det han fegt öfvergaf sina kamrater. . s — Tag fast den skurken, låt honom icke undkomma, ropade Spof och ilade efter flyktingen, följd af Erik, vi måste hinna honom innan han kommer till diket, ty sedan är det för sent. Antti sprang af alla krafter och ehuru kulorna susade omkring hans öron fortsatte han ohejdadt sitt lopp. Men Erik och Spof voro icke sämre löpare och ändtligen upphunno de förrädaren några steg från diket. — Jag vill mäta mig med honom först, sade fältväbeln och skyndade fram, jag är äldst och bör således hafva försteget. Antti stannade och med vildt rullande ögon inväntade han sina angripare. I högra handen -höll han den spända pistolen. — Gif dig, Antti, uppmanade fältväbeln och gjorde en hotande rörelse, du ser att allt motstånd är förgäfves. — Gifva mig, svarade österbottningen hånfullt och sträckte ut armen, aldrig, så länge denna hand kan föra ett vapen. Spof störtade fram med höjdt svärd, Anttis pistol brann af och den tappra finnen dignade baklänges, träffad i skuldran. — Ha, ha, ha; skrattade Antti vildt och sluagade den rykande pistolen mot Erik, som rusade mot honom, det var ett af mina offer; skada blott att icke flickan kom i mitt våld, men jag träffar väl henne, såväl som Roth