Dagens Nyheter – 17 november 1870, sida 2

bajonetten, hvarpå en röd näsduk var fästad. Hundratals skarpa spetsar riktades mot den oförvägne, som stod der, helt och hållet blottställd för alla kulor, men hvarken dessa eller bajonetterna funno väg till hans tappra hjerta, och efter en stund visade det sig att hans tecken gjorde åsyftad verkan. En förödande salfva dånade från Roths och Spofs led och som rådjur hoppade björnebergarne öfver häckar och gärdesgårdar till ett sista anfall; allt vek och icke ens den i karrier framsprängande Kulneff förmådde hejda det rasande anloppet. Jägare och kosacker slungades undan som agnar och inom tio miauter stodo de björneborgska leden tätt under fönsterna. — Hit med fruntimren, ropade Spof, vi ha icke lång tid på oss, ty Kamenski ordnar sina trupper derborta och då är det för sent. Men denna sista manöver blef den svåraste, ty från kyrkan trängde ryssarnes öfvermakt på och de afdånade qvinnorna voro helt och hållet oförmögna att hjelpa till vid räddningen. Den enda som visade någon sans var Alfhild, men hon var så svag, att hon knappast förmådde räcka Erik sin hand. Utan omsvep störtade Heikki fram, knuffade bort ett par soldater, som rådslogo om bästa sättet att utföra räddningen, upplyfte fru Katarina på sina muskulösa armar och lyckades arbeta sig upp i fönstret. De finnar, som ännu voro vid lif, hade lyckats sätta ett hinder för ryssarnes framfart,