Dagens Nyheter – 17 november 1870, sida 2

åtminstone medan andrum gafs dem, i det de efter sig tillslutit sakristidörren, som till deras lycka var helt och hållet beklädd med jern. Väl hamrade fiendernas bajonetter på den, väl smattrade en och annan kula mot de rostiga jernplåtarne, men dörren motstod ännu alla bemödanden. Fruntimren nedhissande utför den skrofliza väggen skedde med tjocka tåg, hvilka en af finnarne hade påträffat under cen i sakristian befintlig bänk, och med glädjerop mottogos de räddade af fadern, som genast lät föra dem i säkerhet. Äfven Pekka glömdes icke, men när Erik ihågkom majoren, hade denne gått samma väg som Antti, ty vid den trängsel, som uppstod när finnarne retirerade, hade det lyckats homom, som endast var bunden till händerna, att smyga sig ut. — Nåja, sade Erik vårdslöst, vi hitta honom väl em annan gång. Stötarne mot dörren blefvo allt våldsammare och efterhand började riglarne gifva vika. Skyndsamhet var af nöden, ty kommo ryssarne in, voro finnarne objelpligt förlorade. Den ena efter andra hoppade utan betänkande ned från fönstret, och just som Erik, hvilken lemnade valplatsen sist, svingadesig upp, föll dörren med ett förfärligt dån till golfvet Öppningen fylldes ögonblickligen af ryssar och två kulor, af hvilka den ena genombor rade Eriks hatt, tvungo honom att skyndsam begifva sig från sin farliga ståndpunkt.