Dagens Nyheter – 17 november 1870, sida 2

— Endast med understöd från fältväblarne. — De hafva ju dragit sig tillbaka. — Han måste återvända, kosta hvad det vill, för tredje gången får icke hans hustru falla i ryssarnes våld. Se der, ropade han och fattade Erik våldsamt i armen just som den tunga ekdörren störtade in för ryssarnes kolfyr och de skäggiga, djuriska fysionomierna blefvo synliga i kyrkdörren, der står m:joren och, vid Gud, Antti följer honom! Nu skall det i sanning ske underverk, om åtminstone icke den ena bofven blir här på platsen. Ett halfdunkel rådde i kyrkan, ty morgonsolen hade ännu icke kunnat genomtränga de små blyinfattade fönsterratorna. Denna skymning låg tätt öfver hvarje föremål och ökade det hemska af en strid på lif och död i denra åt friden och försoningen helgade boning. Erik ryste när han tänkte på de blodströmmar, som skulle rinna vid altarrunden, men tanken på den fara de älskade gingo till möte, om major Demidoff ånyo finge dem i sitt våld, häfde alla betänkligheter, och han var fast besluten att hellre offra sitt lif än tillåta att ett enda hår kröktes på deras hufvud. Under ett vildt juhelrop instörtade ryssarne. I spetsen var Alexis Demidoff. — Hvar äro qvinnorna? ropade han och sprang fram mot finnarnes utsträckta bajonetter. Lemna dem-.genast i mina händer och I skolen få pardon.