Dagens Nyheter – 17 november 1870, sida 2

vi med nedanstående utdrag af ett bref, som den fordne ministern, Frankrikes mest ansedde nu lefvande historieskrifvare, hr Guizot,i dessa dagar skrifvit till the Times: Från 1866 till 1870 har nationen, trots den oro slaget vid Sadowa och dess följder framkallat, på intet vis sökt egga den kejserliga regeringen till att förklara Preussen krig. Nationen har icke vägrat några uppoffringar, som regeringen fordrat, för att alltid finna sig beredd i händelse kriget blefve nödvändigt; men då hon gått in på att underkasta sig dessa uppoffringar, har hon städse uttalat sig för en fredlig politik. Det är kejserliga regeringen som på eget bevåg har börjat kriget; det är hon som, i öfverensstämmelse med de krigiska traditionerna från första kejsardömet och för att gagna det andras dynastiska intressen, nu betraktat kriget såsom en nödvändighet. Napoleon III:s regering inträdde under ifrågavarande tids period i en labyrint af intrass lade och trolösa negociationer, vare sig iändamål att afvakta ett gynsamt tillfalle att förklara Preussen krig eller i förhoppning att blifva befriad från nödvändigheten af ett fredsbrott genom att på annat sätt bereda landet en territoriel tillökning, som kunde tillfredsställa kejsarens egenkärlek och betrygga hans ugn. Sakernas ställning var tillräckligt invecklad, då år 1870 prinsens af Hohenzollern kandidatur blef för franska regeringen offcielt tillkännagifven. Denna utvidgning af Preussens makt i Europa mötte genast starkt motstånd från kejserliga regeringens sida; hon lät också tydligt förstå att en sådan anordning skulle ha krig till följd. Franska regeringen uppträdde med en öfverdrifven häftighet, som föga öfverensstämde med den hållning hon kort förut visat; men preussiska regeringen handlade deremot klokt och försigtigt. Så snart hon mot: tagit franska regeringens protest, beslöt hon att den preussiske prinsen skulle afstå från sin kandidatur till Spaniens tron; och blef detta beslut franska regeringen delgifvet genom en officiel skrifvelse från spanska regeriogen. Förvecklingen var härigenom undanröjd; vi hade kommit öfver en svår diplomatisk stötesten, och freden syntes betryggad. Men samtidigt försiggick bland oss en stark rörelse, hvarmed afsågs kejserliga regeringens reformerande och en återgång: till det parlåmentariska styrelsesättet. Ännu en gång fordrade landet och syntes äfven nära att viona ett nödigt inflytande på förvaltningen af dess egna affärer. Kejsaren, hans hof och anhängare inom kamrarne hotades med att förlora sin personliga makt. Jag vet ej och bryr mig icke heller om att undersöka hvem som först framkom med den tanken att em ny, högst ovanlig och gagnlös fordran borde ställas på konungen af Preussen. Man yrkade att han skulle förbinda sig till att aldrig och under inga förhållanden medgifva att en hohenzollernsk prins gjordes till spansk tronkandidat. Såsom man kunde vänta, afslog konungen af Preussen denna fordran. Omedelbart och med en blind och passionerad ifver å regeringens sida äfvensom å deras, som vanligen försvarade henne i kamrarne, blef kriget mot Preussen förklaradt; tack vare den mest oförlåtliga svaghet hos den parlamentariska reformens vänner såväl inom ministeren som i kamrarne och i trots af de invändningar som gjordes af ett blott alltför ringa antal intelligenta personer. Och i sjelfva verket — ehuru man icke velat tillstå det — leddes kriget helt och hållet af det franska statsöfverhufvudet. Här kan jag stanna. Få dagar efter sedan detta beklagliga och om oskicklighet vittnande kejserliga initiativ blifvit taget, voro våra armåer giorda oanvändbara samt kejsaren i fängenskap och afsatt från tronen. Den kejserliga regimen, kejsaren, ministåren, senaten, lagstiftande församlingen, allt försvann på en gång, mmm må