Dagens Nyheter – 16 november 1870, sida 2

Ess Alfhild grät; för icke så länge sedan hade hon varit tillsammans med den älskade och nu var hon åter en värnlös fånge. Hur skulle väl morgondagen gestalta sig? Se der den fråga, hvarpå-hon icke hade annat svar än ymniga tårar. Hon hade ju Erik; skulle icke han göra allt för att rädda henne? Gjorde hon icke både sig sjelf ech honom orätt genom att tro motsatsen? Natten svepte sina fuktiga dimmor öfver Wirdois kullar och Näsijärvis yta och lät hvarje föremål framstå med otydliga konturer. Pörtet hade två gluggar, som vette åt kyrkan och vid den ena af dem hade Alfhild tagit plats. Hon darrade och kinderna lågade, som om en feberrodnad spridt sina blommor deröfver och till slut undsluppo dessa ord hennes läppar: — Den nedrige, han vågade göra mig detta förslag, och Antti, hu; jag bäfvar blott jag tänker på hans uppsyn, han, denne usle förrädare, vågade hota mig och min mor! Gud beskydde oss i denna rysliga tid, och när den ädle Kulneff en gång lemnar oss, hurudant skall då vårt öde blifva? O, om Erik eller pappa vore här, men de komma väl icke ännu! I morgon kommer Antti tillbaka; hu, hvad var det för buller, jag är så rädd; hör, hör, mamma, ropade hon och sprang upp, hör icke mamma bullret derborta vid kyrkan; det låter som om en trupp marscherade, hör nu ..s.