Dagens Nyheter – 15 november 1870, sida 3

med mindre han dundrade till ett kort försvar, reste stoltare på sitt darrande hufvud och blef myeket ond. Han vandrade ofta kring landet gående jemte sin lilla häst och kärra, ty då han någon gång red, vidrörde hans fötter nästan marken; stundom sålde han väfskedar och xotkorgar, dem han sjelf gjort. För öfrigt lefde kornetten mest af besöken hos sina gamla vänner under de ständiga långresorna kring -helx landet. Sin Tattigdomoch sina många missöden bar han med äkta karolinskt tålamod, och då-någon beklagade honom, sade han blott tryggt: det skall så vara! Mycket gladlynt var han och öfverallt välkommen för sina roliga berättelfrån den gamla tiden, dem han framförde mycket väl och städse allvarsamt; men sedan dessa gjort sin åsyftade verkan och åhörarne riktigt skrattat ut, kunde gubben draga på smilbandet öfver framgången. Barn voro vanligen mycket rädda för honom, helst då han med en käpp i handen midt på golfvet visade hur det gick till i krig, då han fäktade, ropade, puffäde och tedde sig riktigt gruflig. Gubben kunde icke en gång läsa i bok, men gick ofta i kyrkan, Stundom kunde han om söndagarne, då han satt och hvilade sig uti kyrkluckan i Weskinde, så uppehålla kyrk folket med sina lustiga historier, att flera-stannade utanför kyrkan att höra gamle kornetten än som gingo in att höra på presten. Då man helsadehonom från någon bekant, var städse hans: allvarsamma återhelsning: helsa honom Gud igen! Men öfvergammal och minneslös, tillade han sig sjelf ofia en alltför hög ålder; och gingo hans buaitelsur ej sällan öfver i den vidunderligaste dikt: en gång hade han i sjuårakriget varit utkommenderad, med 18 man tagit 18.000 österrikare till fånga, trängt in i staden Wien, gått upp till kejsarinnan Maria Teresia och inför henne slagit guldsporrarne i bordet, så att hon blifvit väldeligen förskräckt och utropat: nå, nå, kära farbror; var icke så sträng — skona staden! och det gjorde han ock; och det fägnade ännu på gamla dagar hans hjerta. (M.) tm em tr OR