Dagens Nyheter – 15 november 1870, sida 3

Hvarjekanda nyheter. TI, hållet vid skärgårdsartilleriet till båtsmännen en första maj: Gif. akt! ... Förty och emedan och alldenstund och eftersom att kommendanten har varit så nådig och visat eder sådan välvilja och bevågenhet och beredvilligt beviljat eder permission, till korums inträffande, så... så . skolen I beaktansvärdt visa eder värdige detta höga förtroende och i edert uppförande iakttaga den värdighet, som är förenad med den -sktniog i borden hafva för eder :-. eder ... värdighet ... och ... och ... så skolen I visa att I ären (med tonvigt) krigsmän, båtsmän! ... Ni skolen komma hem nyktra : och : ankomna . .. ankomna ja . .: till koruim ... och så skolen I: . öch :.. jäses Skingring! Hormettem I Wezskkiaote. Johan Nordahl, den sista karolinen på Gotland, eller den såkallade kornetten i Weskinde, var en lång, anskrämmelig gubbe, med hvitt skägg och djup dånande stämma af svenskt mål och af 13 -qvarters längd i-tin höga ålderdom; i tingdomen troligen närmast 14. Han var med vid Fredrikshalls belägring och dog ej förrän dån 5 april 1795, i Weskinde på Gotland, 100 år gammal, men enligt andra uppgifter 111 år. Han hade vid hästfolket tjent kung Karl XII till slutet, var, som sagdt, med vid Fredrikshalls belägring och hade efter 1712 gratial af 13 daler och 16 styfver årligen. Om honom finnas många berättelser, de: flesta lustiga, om kornettens egendomliga vanor och figur, hans fattigdom och förnöjsamhet, vördnad för galig kungen och hans otaliga, äfventyrliga bistorier. Gubben var så kry, att han ännu vid 60 års ålder kunde Bjula kring hela Weskinde kyrka, och 85 år gammal iklädde han sig åter brudgumsrocken, och det med all framgång. När hr Johan (Bahr) i Weskinde då förrättade vigseln och sade: hustrun skall vara sinom man undergifven, afbröt honom gamle kornetten, tom. sade högt: ja, så borde det vara; kära far! Minst något öfver 100 år skakade han at svaghet på hufvudet — som såg vördigt ut — och behöll alltid hatten på inne, utom då han talade om salig kungen, den han stundom kalladetbror Karl; och han grät ofta dervid. Han tålde aldrig, att man yttrade en halfdragen anda mot kung Karl,