Dagens Nyheter – 14 november 1870, sida 1

-— AVV på oss med sådant raseri, att efter en tio minuters strid våra jägare skingrades helt och hållet. Jag är den ende, som lyckats undkomma, men visst icke utan skråmor, ty min kropp är öfversållad af rispor efter björneborgarnes långa bajonetter. Några timmar derefter anföllos de båda andra transporterna vid Ruovesi och fingo dela samma öde som den första. En djup förstämning inträdde, när löjtnanten slutat sin berättelse, och allas blickar vändes till Rajewski, liksom ville man hemta styrka ur anförarens blickar. Men den grånade befälhafvaren var sjelf i det närmaste rådlös, händelserna hade hopat sig för hastigt öfver hans hjessa och han behöfde tid att samla sina tankar och uttänka hvilket steg han skulle taga. Budbäraren afskedades och krigsrådet blef allena. Länge satt Rajewski sluten inom sig sjelf och under denna tystnad hviskade de mnärvarande vid hvarandra och förde med undertryckt röst, såsom det syntes, en ganska häftig debatt. Endast den djerfve Kulneff var mot vanligheten fåordig, nästan vid hvarje infall af de öfriga blixtrade hans mörka ögon och åtskilliga gånger var han nära att högljudt utbrista i förebråelser. Sedan ungefär en halftimme tilländalupit, bröt Rajewski tystnaden med dessa ord: — Mina herrar, I veten nogsamt hur affären den 14 dennes aflopp, den öfverlägsna