Dagens Nyheter – 11 november 1870, sida 1

EERO ERE Ca ARN NS deras modlöshet, vore för den öfriga armen desto farligare. oa 5:e kåren kände redan specielt inflytelsen häraf. Utmattad liksom de andra af ilmarscher, som fört den från Bitche genom Vogeserna, öfver Neufchateau och Haute Marne, till lägret vid Chålons, hade denna kår, utan strid, förlorat en del af sin ekipering och nästan hela sin tross. Dess utseende af likgiltighet och upplösning var egnadt att ingifva den lifligaste ängslan. 7:e kåren, hvars a organisation knappt var slutad, hade icke uthärdat samma pröfningar som de begge föregående; men i anseende till den långa marsch, som fört kåren från Belfort genom Paris till lägret vid Chålons, visade den icke önsklig sammanhållning. vad angär den ny bildade 12:e kåren, innehöll den elementer af olika värde; 1:a divisionen bestod af nya regementen, på hvilka vi hade skäl att lita; 2:a divisionen af fyra marschregementen, bildade af fjerde-bataljoner, med ofullständig stab och med soldater, som aldrig lossat ett skott. 3:e divisionen bestod af fyra marinregementen, som stredo tappert vid Sedan, men som, ovana vid långa marscher, betäckte vägarne med efterdrifvare. Sådana voro de trupper, hvilka det svåraste och farligaste fälttåg ålåg. Den 27 ankom armån till Le Chene-Populeux; Här hade kronprinsens af Sachsen armå förenat sig med kronprinsens af Preussen, och deras avantgarde hade redan råkat i strid med generalerna e Faillys och Douays kårer. Marskalken, som märkte, att fienden vann på honom, beslöt att vända sig i vestlig riktning, för att rädda den enda arm Frankrike hade till sitt förfogande. Han gaf genast order af detta innehåll; men under natten fick han pr telegraf formel uppmaning att fortsätta sin marsch till Metz. Onekligen kunde kejsaren ha upphäft denna order, men han hade beslutit att icke motsätta sig regentskapets beslut, utan att med sjelfförsakelse bära följderna af det olyckliga öde, som herrskade öfver, alla regeringens beslut. Hertigen af Magenta böjde sig för uppmaningen från Paris och vände sig ännu en gång mot Metz. essa order och kontra-order förorsakade dröjsmål i operationerna. Den 28 var högavarteret i Stonne. Skilda från hvarandra, voro de olika armöåkårerna olyckligtvis ur stånd att samla sig kring denna position. De Faillys och Douays kårer anföllos hvar för sig. Marskälkens afsigt var att uppnå Stenay och derifrån Montmedy. Men en betydlig frendtlig styrka stod redan i den förra af dessa städer. Preussiska hären hade gjort ilmarscher, medan vi, betungade med bagage, hade behöft sex dygn för att med uttröttade trupper marschera 25 lieues. Vi voro fördenskull tvungna att förlägga högqvaret till BRancourt, för att vid Mouzon gå öfver euse. På morgonen den 30 augusti, medan en del af armån utförde denna rörelse, som redan verkställts försgåonde afton af general Lebrun, kommo de Faillys och Douays armåekårer, som ännu befunno sig på venstra stranden af Maas, nära Beaumont i strid med förtrupperna af preussiska armens hufvudstyrka. De Faillys kår, som häftigt ansattes af de fiendtliga trupperna, bestod kampen väl i flera timmar, men kastades slutligen tillbaka i oordning mot Mouzon. Den brigad, som sändes dem till understöd, invecklades i reträtten. Hvad general Douay beträffar, nödsakades han att vid ankomsten till Remilly öfvergå Maas på ett ställe, der passagen är ganska trång, hvilket förorsakade de största svårigheter. Förvirring spred sig bland hans trupper. Slutligen uppnådde Ducrots kår Carignan efter en lång och besvärlig marsch. För tredje gången nödgades marskalk Mac Mahon öfvergifva planen att undsätta marskalk Bazaine. Då tilldragelserna den 380 visat honom omöjligheten att uppnå Montmedy, gaf han på aftonen samma dag order att retirera på Sedan. Denna stad, som anses för en fästning, omgifves på alla håll af dominerande höjder och kan omöjigen motstå nutidens artilleri. Den var dessutom ofullkomligt bestyckad och illa försedd med krigsförnödenheter, saknade utanverk och erbjöd intet skydd åt en retirerande armå. Den var i sjelfva verket utan all betydenhet, utom i det hänseendet att den är förenad med Mezidres och Paris genom en jernväg, förmedelst hvilken armen kunde äter förses med sina förnödenheter. Trupperna, utmattade genom oupphörliga marscher och modfällda genom successiva motgångar, drogo sig utan synnerlig ordning tillbaka mot Sedan, dit de anlände, uttröttade och uppgifna, aftonen den 30 och morgonen den 31. Kejsaren, som aftonen d. 30 med general Ducrots kår befann sig i Carignan, dit högqvarteret var förlagdt, erhöll samma afton underrättelse om reträtten, jemte det rädet från marskalk Mac Mahon att på jernvägen begifva sig till Sedan. Ingenting kunde hafva varit lättare för kejsaren än att fara till Mezieres och sålunda betrygga sin personliga säkerbet. Man föreslog honom -att göra detta; men han afböjde försläget, emedan han icke ville skilja sig från sin armå och var: besluten att dela dess öde, hvilket det än måtte blifva. På morgo