Dagens Nyheter – 10 november 1870, sida 2

Anna? klagade hon ångestfullt, när. hon varseblef Wappu, som. dragit sig nägra steg tillbaka från sängen. O, hvilken förfärlig natt! Och du, Erik, som lofvade att rädda mig; det var ju på din uppmaning, som jag lät bortföra mig! Har du kanske blifvit fången? Hvem är du, gamla qvinna? fortfor hon och betraktade Wappu med skygga blickar. Har du kommit hit för att döda mig, så tag mitt lif genast. — Nej, jag vill icke döda er, svarade Wappu sakta och gick fran till Alfhild, men de andrå, söm ... — De andra, eftersade den unga flickan och strök med handen öfver pannan. O, nu förstår jag! utropade hon och slög händerna för ansigtet, de förfärlige skola mörda mig. 7De. skola icke mörda er, svarade Wappu sakta, men ryssen vill, att jag skull vakta er tills i morgon, och då skall er brudsäng bäddag der inne hos honom. Alfhild darrade som ett asplöf. — Hjelp mig, hviskade hon och fattade Wappus grofva händer mellan sina fina, er belöning skall blifva riklig, låt mig komma härifrån. — Öch sjelf bli mördad, mumlade Wappu halfhögt. Nej, min fagra dufva, jag vill icke dö ännu, och att släppa ut er vore detsamma. som att taga afsked af verlden. -—Dö, eftersade Alfhild långsamt, hvarför skall ni dö?