Dagens Nyheter – 10 november 1870, sida 2

— Han, der. inne, österbottnin en, har hotat mig med sin knif, och vi kan icke tro hura hvassa österbottningarnes vapen. äro, fortfor hon mera för sig Fjelf. Han skall ickö låta mig lefva en enda timme längre om jag släpper ut er. — Men jag här försvarare, getimälde Pa hild och blef med hvarje ögonblick lugnare, två björneborgska söldater äre oss på spåren, och pi Kan vara säker på att de hitta vägen hit. — Björneborgäre, mumlade Wappu och gick fram till mullhögen, jag känner det der folket, men österbottningar äro farligare. Högt sade hon: tänk icke vidare på att komma härifrån, lilla dufva, jag är omiitlig, ty jag älskar mitt lif högre. än allt. Ni må bjuda mig så mycket ni har, ni Kommer ändå icke härifrån. Men jag skall säga er en Sak, fort for Kön efter några minuters tystnad, i det hon med en viss förtrolighet gick Alfhild färmare; akta er för att reta österbottningen, ty han är fårlig: Wappus röst lät så graflik öch ölycksbådande, att Alfhild kände hur en kall rysning genomilade Hennes kropp. — Han skall förhexa er och sedan föra er med sig, om ni sätter er till motvärn, fortfor hon med öfyvertygande stämma, men om Ti lyder honom och . — Jag är icke rädd för hans trollkonster, svarade Alfbild bestämdt, Han skall icke