— Kunde väl tro att de snokande vargarne skulle vara ute i natt, mumlade Wappu för sig sjelf och höll pertan öfver sitt hufvud; deras näsor hafva luktat Wappus barkbröd och deras strupar törsta efter bränvin. Under denna monolog hade ryssen stigit in och följdes hack i häl af en annan karl, som på sina armar bar ett fruntimmer. i — Denna dufva är min. skatt, förstår du, sade ryssen i det han vände sig till Wappu, som med förvåning betraktade främlingarne; vår brudsäng står i Petersburg, men i natt måste du gifva oss skydd, och kanske äfven för flera dagar. — Noj, svarade Wappu med stark stämma, längre än denna natt får ni icke stanna gqvar här. Ryssarne ligga i Wirdois, och i morgon måste ni lemna mig. — Tyst, min vackra hexa, svarade ryssen med ett bredt grin, jag vill icke sammanrträffa med mina landsmän, ty då får jag icke hafya min dufya i fred. Visst är detta pörte vedervärdigt, fortfor ban och såg sig omkring, men det är ändå bättre än intet. Se der, utropade han och kastade häftigt en tung börs till Wappus fötter, hundra rubel äro väl tillräckliga för några dagar. — Jag lemnar icke mitt pörte, svarade Wappu bestämdt. . — Det behöfver du icke heller, inföll den andra karlen, som under tiden nedlagt qvin