Dagens Nyheter – 10 november 1870, sida 1

— Id — som hon till hälften dragit af Antti, tillbaka och gick ut i nästa rum, der Alfhild ännu låg utan medvetande. Den unga flickans ansigte var blekt gom snö och ett djupt lidande aftecknade sig i hennes drag. Det rika håret var oordnadt, och klädningen här och der söndersliten. Wappu gick fram till den sanslösa och lät skenet af pertans låga falla öfver hennes ansigte. — Hon är i sanning skön, tänkte den gamla och såg på Alfhild med stigande intresse. Ja, hon är för god åt de der skurkarne, mumlade hon derefter halfhögt, och om jag endast tordes, skulle jag låta henne undkomma. En häftig rörelse, som Alfhild gjorde, kom Wappu att spritta till. — Hon vaknar, talade hon för sig sjelf och tog en annan furusticka från spiseln, men hon vaknar icke i mammas och pappas mjuka säng, utan i kloka Wappus, och det kan ju vara lika så bra, fortfor hon med ett besynnerligt leende och trampade den utbrunna stickan under fötterna. Hennes brudgum hvilar der inne och han väntar blott på att presten skall välsigna deras förbund. Ha, ha, ha! presten, han skall nog låta vänta på sig, såvida icke moskoviterna i Wirdois hafva någon sådan med sig. I detta ögonblick vaknade Alfbild och reste sig upp. — Hvar är jag, hvar är min mor, hvar är