Dagens Nyheter – 9 november 1870, sida 1

SS AV rn — Det är ljuft, hviskade han tillbaka, mera för sig sjelf än såsom svar på Marias fråga, det är den bästa lott, som kan träffa oss. Derefter närmade han sig den gamle soldaten och hviskade med knappt hörbar stämma: — Vakta qvinnan; förtviflan har många utvägar och Nokiafallet återger aldr:g sitt rof. Soldaten nickade betydelsefullt. Men huru sakta Spof än hade talat, hörde likväl Maria hans ord der hon gick vid soldatens andra sida. Och hon svarade: — Ni tror att jag ämnar sjelf förkorta mitt lif! Nej, utropade hon och de matta ögonen fingo liksom en högre glans då hon fortfor: Jag vill lefva för att minnas, och jag vill minnas för att kunna lefva. Samtalet afstannade här, och snart fingo de trötta krigarne fallet i sigte. Natten hade inbrutit och stjernorna lyste så mildt ned på jorden. Nära fallet uppkastades en graf, der de stupade fingo sitt sista hvilorum. Hittills hade Maria varit kall som en bildstod, men när slutligen jorden betäckte stoftet af honom, som fått hennes första kärlek, då smälte isen kring hjertat, tårarne strömmade våldsamt utför kinderna och med: ett förtvifladt anskri sjönk hon afsvimmad i Spofs armar.