Dagens Nyheter – 4 november 1870, sida 3

Hvarjehanda nyheter. Krigets fasor. En dansk, som från Paris öfver Dieppe reste till London, skrifver till danska Dagstelegrafen: De flesta passagerarne ombord bestodo af franska familjer, som flyktade till sina slägtingar i England. Under sådana förhållanden sluter man sig lätt till hvarandra, och alla gåfvo otörbehållsamt luft åt sina känslor. Hvar och en har sin historia att berätta. Ett äldre fruntimmer och hennes två döttrar, alla tre djupt sorgklädda, äro föremål för alla de närvarandes medlidande. Kriget har beröfvat modern en make och fem söner. Familjen är från Elsass, hvarest den egde en egendom icke långt från Strasbourg. Här förde de ett mycket lyckligt lif till dess en morgon några preussiska ulaner kommo ridande för att utskrifva manskap till att arbeta på skansarne utanför Strasbourg. Hennes man och söner ville hellre dö än låta begagna sig härtill; de beväpnade sig med revolvrar och sköto på ulanerna, af hvilka en dödades, under det de öfriga skyndsamt togo till flykten. På aftonen omringades huset, hennes man och söner blefvo gripna och ihjälskjutna, och preussarne satte eld på huset, som nedbrann. Hustrun hade knappt fått tid att samla ihop några penningar, värdepapper och smycken, innan olyekan skedde. Hennes flykt hade varit en kedja af motgångar, nu var hon på väg till sin broder i Skotland. Från förposterna vid St RBemy vid Metz berättas följande rörande historia: Norr om Metz stå våra yttersta förposter i St Rmy; byn är en grushög, granater och eld ha förstört allt. Af lefvande varelser vistas i den ännu stundtals med granater beskjutna byn, utom några kattor, endast tältvakten, hvilken rör sig med yttersta försigtighet, enär den står på endast 300 stegs afstånd från den franska besättningen i Ladonchamp. Men ännu en varelse finns här! En gammal gumma af 73 års ålder envisas att stanna qvar här. På våra uppmaningar att låta föra sig till något annat ställe svarade hon alltid nej. Je resterai ici jusqwå la mort. Våra soldater ha uppbyggt en halmkoja åt henne, emedan alla husen äro utan tak; middag och kaffe får hon hvarje dag af de soldater, som äro på fältvakt, hvilka öfvertaga detta som en helig pligt. Sålunda lefver denna gumma i beständig dödsfara, trogen sitt hem, ända till döden omgifven af ruiner efter förstördt välstånd.å