Dagens Nyheter – 4 november 1870, sida 2

——— Hellskergs station, skrifver en re sande till oss, är ett bevis på, hvilken hastig uppblomstring jernvägar kunna framkalla på de orter, der de stryka fram. Då jernvägen mellan Stockholm och Göteborg öppnades, funnos vid det dittills obemärkta Hallsberg endast några få, enstaka boningshus. Till en början fanns endast hotellet (ej det nuvarande, utan det förra, af trä, som mnedbrann 1864) och ett en hr Lindahl tiilhörigt hus, i hvilka resande kunde mottagas. Kommer man pu till Hallsberg, har platsen ett annat utseende; på aftnarne ser man en massa ljuslågor skimra, såsom närmade man sig en liten stad. Och hvarifrån komma väl de? Jo, trån hr Thermenius mekaniska verkstad, från gaslyktorna kring stationen, från de mer än 30 hus, hvilkas upplysta fönster vänligt inbjuda den trötta och frusna resanden till hvila och vederqvickelse. Tre större etablissementer för resande finnas kriog stationen, hotellet, gästgifvaregården och fröken Nilssons etablissement, hvilka uppfylla alla billiga anspråk. Handeln här är också ganska betydlig; flera handelsbodar finnas, i hvilka omsättningen tyckes vara mycket liflig; bland dem eges en af hrr Bergöö komp., hvilka äfven drifva kommissionsrörelse och affärer med bergslagsprodukter. I närheten af stationen har hr Lindahl låtit uppföra en större byggnad, innehållande en större sal och tre rum, som han godhetsfullt upplåtit till skolsal åt vid stationen befintliga barn, hvilkas ledare och lärare är hr P. Strandberg, som här gjort sig känd såsom en för upplysningen nitälskande man. Hr Strandberg har äfven inöfvat å stationen varande jernvägstjenstemän och några andra personer i sång och musik, så att man nu mången gång om qvällarne får höra sång och instrumentalmusik från Hyddan, såsom hr Lindahls hus benämnes. Den tiden torde icke vara långt aflägsen, då Hallsberg kommer att göra anspråk på namn, heder och värdighet af köping, och mycket sangviniska hallsbergare mena tro på att köpinogen in spe inom ett femtital af år skall ha tagit lofven af systerstaden Örebro. Den som lefver får väl se! Festpokalen 1 Westervik. I den goda staden Westervik invigdes häromdagen ett ståtligt nytt läroverkshus. Till invigningshögtidligheterna hörde äfven afsjungandet af en för tillfället komponerad festkantat. Det var nu godt och väl, men festkomiterade begingo det felet, att ej låta läroverkets musikdirektör herr Södling, utan annan person, inöfva kantaten, emedan herr Södling var alldeles olämplig. Nu tyckte några nuvarande och för detta lärjungar till herr Södling, att det var synd om honom, gjorde stor fest för honom, gåfvo honom en stor silfverpokal och talade om alltsammans i — Östgöta-Korrespondenten. Nu blefvo festkomiterade onda, svarade på nästan en hel spalt i Westerviks Veckoblad, i hvilken artikel det antydes och berättas, att festen, som för öfrigt var alldeles öfverflödig, blifvit anordnad under herr Södlings egna auspicier, att somliga deltagare autagligen voro med om festen snarare för nöjet af — — en treflig sexa än af intresse för festens föregifna inre betydelse, att ingen fullmyndig stadsbo märktes bland deltagarne, att festen förbereddes hemlighetsfullt, att biskopen nekat att vara med, att rektorn märkvärdigt nog ej blef bjuden, att stadens tidning ej ansett festen