Dagens Nyheter – 4 november 1870, sida 2

störde fruntimren i deras betraktelser. Alfhild var i synnerhet så försjunken i sina drömmar, att hon hvarken hörde eller såg hvad som försiggick utom henne, och hon märkte således icke heller att en rysk soldat med smygande fjät närmade sig fönstret. När denne kommit så nära, att han trodde sig blifva hörd, ropade han sakta: — Alfhild! Den unga flickan spratt till och kastade en pröfvande blick utåt gården, men återtog sin förra ställning, under det hon mumlade: — Jag tyckve att jag hörde en stämma ropa mitt namn, men jag drömde väl; ingen känner mig här. Återigen hördes samma röst och nu starkare. — Någon är det, tänkte hon och lutade sig till hälften utom fönstret, jag tyckte att denna röst lät så bekant. För tredje gången hörde hon sitt namn nämnas. — Är der någon? frågade hon sakta. Hvem kallar mig? — En vän, svarade rösten tätt under fönstret. Alfhild ryggade förskräckt tillbaka och stod just i begrepp att aflägsna sig från fönstret, när den okände stod framför henne och sade, i det ett småleende öfverfor hans vackra drag: — Frukta ingenting, Alfhild. Den unga flickan lutade sig utåt, hennes ögon glänste och barmen gick med högre vå