Dagens Nyheter – 4 november 1870, sida 1

och bleknade och tvekade icke att öppet säga honom, att jag alltid förut hyst bättre tankar om honom, ja, jag gick så längt, att jag lät honom förstå att ryssnaturen hade besegrat hans bättre känslor, det var orätt af mig, men med lugnt sinne kunde jag icke höra haus förolämpningar. Slutet på samtalet blef detta, att generalen med vredgad stämma befallde att jag skulle återföras hit, men aldrig glömmer jag de sista ord han sade; o, min Gud! — HSansa dig, moder, inföll Alfhild och lutade sig mot modrens bröst, huru än våra öden gestalta sig, hafva vi ändock den trösten att pappa uppfyllt sin pligt mot fosterlandet. — Du har rätt, min dotter, svarade fru Katarina och kyeste Alfhild på pannan; det är orätt af mig att nu visa någon svaghet, jag vill vara stark. Så hör nu dessa sista ord, som Rajewski uttalade med en oiycksbådande stämma: Om tvenne dagar skolen I vara på väg till Petersburg. — Till Petersburg! utropade Alfhild och sprang upp. Och när skola vi sedan få återse pappatoeh alla våra vänner? OO, den stygge generalen ; i mergon skall jag gå till honom och säga att jag afskyr honom så mycket som en finska kan afsky en ryss. Om han ändock hade män att göra med, men tvenne svaga qvinnor; fy, det är skamligt! Med dessa ord störtade hon i modrens famn och gömde ansigtet vid hennes bröst, under det tårarne rullade utför Kinderna.