Dagens Nyheter – 4 november 1870, sida 1

Pastor Puarx I hade att fögra sig åt anblicken af ett fullt hus, då han i går afton hörjade sin annonserade föreläsning till förmån för några krigets offer. Han inledde den med uttryck af smärta öfver sitt fosterlands lidanden — lidanden, hvilka det är hvarje fransmans pligt och behof att lindra, om än hans krafter dertill äro svaga, och han anhöll derefter om sina åhörares ursäkt för att möjligen någon gång de känslor, han erfarit vid åsynen på nära håll af krigets fasor, kunde komma att gifva sig luft i starkare uttryck än han sjelf önskade. Hr Puaux kastade härefter hastigt en återblick på uppkomsten af detta rent dynastiska krig, hvilket förklarades af en utrikes minister som är af legitimistisk familj, men tjenat Orlganismen och derefter napoleoniden samt understöddes af en annan ministör med lätt sinne. (Olliviers uttryck: tcoeur leger4.) Han talade om den napoleonska förblindelsen och brottsligheten såsom hvarje intelligent och bildad fransman nu talar. Hr Puaux hade i god tid skrifvit till Paris och begärt anställning i presterlig egenskap vid armån. Han hade fått till svar, att man icke ville använda andra än sådane som voro fullkomligt hemma i tyska språket. (Det var då som man icke tänkte på annat än att gå till Berlin.) Ett nytt försök hade ej heller medfört önskadt resultat. Då reste hr Puaux till Paris. Han kom dit efter de sista olyckorna; han skildrade stämningen på den tiden då ministören och dess Heningar underhöllo allmänher Ha an fick anställning vid sjunde SHvar är den?4 frågade han. upp den!4 blef svaret, och han begaf sig åstad öfver Soissons till Rheims för att up ppsöka sin kår. Med anförda exempel visades hvilket odrägligt och onyttigt hemlighetamakeri som rådde inom armåns högsta befäl, hvilken obeslutsamhet på den olyckliga marechen till Sedun, då 48 timmar bortkastades, under hyilka, utan denna förderfliga tvekan, MacMahons armå skulle ha upphunnit prins Fredrik Karls och måhända slagit den. TI stället blef. den, som bekant, sjelf upphunnen af tredja och fjerde preussiska armåerna med den kända påföljden. Hr Puaux förenade sig med en ambulans som låg i Vouziers och var tilldelad 7:de kårens avantgarde. En natt afmarscherade kåren; dess generalstub glömdes bort ambulansen; och när denne vaknade om morgonen, såg den icke ens sin kårs arriergarde, men i stället preussiska ularer. Den blef vittne till genommarschen af heta den fiendtliga armå6n. Man hade skildrat för franska folket denna armå såsom decimerad af tyfus och rödsot. Den kom nästan ytan sjuka. Men det dröjde icke länge förrän ambulansen fick sårade att vårda — både fransmän och tyskar. Det var nu som hans hjerta, hela hans själ upprördes af krigens gudlöshet och han gaf sina åhörare gripande skildringar; från de sårades bädd och de dödas läger. Att han bedömde vän och fiende från en högre stårdpunkt än partipolit:kens, behöfver väl knappt sägas. Den 5 rala reformerta kyrkan, hvi ilken hr Pusanx tilllör, står högt öfver ensidighetens lidelser. Hr Puaux inbjöd sina åhörare att egna honom en stund äfven nästa torsdag, och de skola sannolikt icke underlåta utt infinna ae rea! ANTA Bg VLT Mg NEN tå VA ne