Dagens Nyheter – 3 november 1870, sida 2

voro ute, passade jag på här utanför och sågade . .. — Ah, jag förstår, utropade majoren sakta, det behöfs blott en liten stöt, så faller fönstret. — Jag tar ut det helt behändigt, inföll Antti småskrattande, och eftersom mitt sköna byte ligger just vid detta fönster, så behöfver jag endast sträcka ut armen för att gripa det. Men nu har jag också en annan sak att säga er, fortfor österbottningen och betraktade majoren forskande. Utan ersättning kan jag icke . .. — Der har du, utropade majoren i det han kastade en tung börs till Anttis fötter, mera skall du få när flickan är i mina händer. — Detta är visserligen godt och väl, sade Antti och vägde börsen i handen, men ifall någon efterräkning kommer, måste ni lofva att icke lemna mig i sticket. — Frukta ingenting. Skulle du, mot förmodan, upptäckas, så tar jag ansvaret på mig. — Kan jag fullkomligt lita på ert ord? — Fullkomligt, svarade majoren, i det han liksom af en händelse vände bort hufvudet. Hans tvetydiga leende undgick alldeles förrädarens blickar. — Fångsten skall således ske i natt, sade Antti, i det han vårdslöst stödde sig mot den lavett, bakom hvilken Erik och Pekka lågo. — Ja, redan i natt måste hon vara i mitt våld, svarade majoren ifrigt, Antti sade ingenting.