Dagens Nyheter – 31 oktober 1870, sida 2

hvad den kunde innehålla, lyckades öppna den efter flera fåfänga försök och kunde med möda återhålla, ett utrop af glädje, när han fann att den innehöll krut, Öfyersten tror att jag är i hans våld, mumlade österbottningen i det ett demoniskt leende spelade på hans läppar, men han är nu i mina händer och det beror på mig om hans magasin skall blifva räddadt eller ej. Blott en liten, gnista skall spränga hela rucklet i luften, fortfor Han och slog igen locket, och det vore väl besynnerligt, om jag icke nu skulle kunna betinga mig de vilkor jag önskar. . . Med dessa ord skred han fram till fönstret, det fanns nemligen endast ett sådant, och lät Bina blickar irrå utåt nejden. Framför honom låg Näsijärvis klara, genomskinliga yta. Den sjunkande solen belyste med sitt blodröda sken de gröna holmarne och längst bort vid horisonten reste sig de mörka skogarne till en lefvande räm kring det undersköna landskapet. Men Antti såg allt detta med likgiltiga blickar, ty naturen hade för honom intet behag. Han såg intet skönt hos den lilla blomman; hans hjerta vidgades icke vid åsynen af bäckens sakta sorl, och det brusande vattenfallets majästät utöfvade på honom ingen verkan. Han tjusades icke af fåglarnes sånger eller gladde sig åt att få hvila på den friska, gröna mattan. För honom fanns naturen, eömedan den skulle finnas, fåglarne sjöngo derför att de fått röst och