Dagens Nyheter – 25 oktober 1870, sida 2

ven Palo var rörd, men han tilltvuang sig åtminstone ett ögonblickligt lugn samt uppbjöd allt, för att trösta sina kamrater i olyckan. Sedan han något lugnat fru Katarina och tillsagt Anna att vara tyst och icke genom sin otillbörliga jämmer reta kosackerna, omtalade han det samtal han afhört. — Hörde du rätt, Palo, frågade fru Katarina efter en stund, hörde du säkert att min man och Spof voro komna? — Jag hörde icke några namn, svarade Palo sakta, ty sådana nämndes icke, men jag hörde att en rysk båt endast för ett par timmar sedan blifvit tagen utanför Kuru af två svenska barkasser, och emedan fältväbeln gick från hufvudqvarteret i förrgår, kan det icke vara någon annan än hap, som gjört den der fångsten. Jag tyckte dessutom att kuriren, eller hvad det var för en, nämnde att han, som varit vittne till striden, känt igen björneborgarnes gula plymer och grå byxor. Var bara lugn, fortfor den gamle ifrigt, natten är är nu förbi och med dagen torde kanske räddningen yppa sig. — Gud gifve att din förmodan vore sann, suckade ffu Katarina och hopknäppte händerna, och Gud gifve att min man vore kommen! Efter en halftimmas marsch på strandvägen tog truppen af till venster och följde en skogsväg, som också ledde till Kuru, men var betydligt längre. Kulneff red i spetsen och