Dagens Nyheter – 24 oktober 1870, sida 1

bekymren er icke om hvad den skurken säger, en vacker dag får han sin lön och jag är säker på att han icke har något att säga hos våra fiender. — Gud gifve du sade sannt, redlige Palo, suckade fru Katarina. Men hvem var den mannen, som räddade dig, oss och vår boning? — Jag vet icke, svarade Palo. I samma ögonblick framträdde till dem en man, i hvilken de tyckte sig igenkänna räddaren; han var nu till fots, men som förut doldes hans ansigte af pelskragen. Fruntimren sträckte mot honom sina armar med en tacksam åtbörd, och fru Katarina framförde allas tacksägelser samt anhöll till slut att de skulle blifva menskligt behandlade. — Ja, det lofvar jag, svarade mannen på bruten svenska. Hans blickar mötte Alphilds, men ur de svarta ögonen flammade ingen vild lidelse; den unga flickan tyektes på honom utöfva ett underbart inflytande. Hans läppar krusades af ett mildt småleende, och i det han artigt bugade sig, yttrade han: — Mina vilda gossar äro icke ännu vanda vid att anse de finska qvinnorna såsom höjda öfver de ryska, men varen lugna, intet ondt skall väderfaras er så länge I ären under mitt beskydd. Gören er i ordning, ty jag vill icke dröja längre, och jag beklagar att pligten tvingar mig att föra er med mig, i synnerhet dig, gamle björn, fortfor han oeh vände sig till Palo. :