Dagens Nyheter – 21 oktober 1870, sida 2

spåras till momentets slut. Endast vid ett ställe i denna scen skulle vi önskat något mera värme. Lika beundransvärd är fröken H. i sista akten, der smärtans poesi i hennes framställning så skönt förädlar det fysiska lidandet, utan att i någon den minsta enskildhet förlora det sanna ur sigte. Äfven här iär slutmomentet af skakande verkan. Fröken H:s förträffliga spel korresponderar med hennes sång, hvari vi blott framhålla den fulländade recitationen, frasens fina och smakfalla nyansering samt den vexlande timbren vid olika momenter; äfven bör den exakta koloraturen, isynnerhet i arian, ej lemnas obemärkt. Fröken Hebbe använde den klangsköna italienska texten; man har skäl att klandra detta; men hvem bär skulden derför? Skall man låta: denna utmärkta, fosterländska talang och med densamma. en stor och rik repertoar ånyo gå förlorad för svenska sångscenen? Ögonblicket är i sahbning ej sådant att en dylik åtgärd skulle ur någon synpunkt kunna försvaras. Hr Ambrosi förtjenar beröm för utförandet af Alfredos parti: dock bör han vinläigga sig om ett betydligen mera nyanseradt sångsätt. Huset var fullt och bifallsyttringarne entusiastiska. Konungen och drottningen bevistade spektaklet. X. ——— 00