Dagens Nyheter – 20 oktober 1870, sida 1

— Aha, jag förstår, utropade Palo, väbeln ville inte ha en österbottniny. — BSannt, sannt, svarade Pekka mnickande, och derför antog han mig. Men när Antti gick bort, hörde jag honom mumla otydliga ord mellan tänderna. Det ir en farlig karl, den der Antti, ty jag har också hört sägas, att han förut haft umgänge med nordfinnarne. Palo svarade icke, utan satt med hufvudet nedsjunket mot bröstet. Detta ögonblick, hvilket Pekka använde till att ytterligare bryna sin knif, vilja vi gripa i flykten och med några ord redogöra för den antipati de båda männen och fältväbel Roth hyste mot Antti. I fordna tider voro de nordligast boende finnarne, hvilka än kallades finnar, än lappar, illa beryktade, icke blott för sin förmenta trolldom, utan fast mer för sin illistighet och bakslughet. Dessa nordfinnar ansågo också de sydligast boende folken, i synnerhet tavasterna (Hämäläinen) för dumma och enfaldiga menniskor och plågade dem så mycket de kunde, antingen genom att tillskicka dem trolldom, eller medelst våld. Följden deraf blef, att dessa folk aldrig rätt kunde tåla hvarandra, och sjelfva fältväbel Roth hade — ehuru en person som stod på annan bildningsgrad än massan — bibehållit en viss motvilja mot de nordliga invånarne samt afskedat Antti. Deraf härledde sig nu, såsom vi hört Palo yttra, österbottningens afvoglict mot fältväbeln och hans familj.