Dagens Nyheter – 18 oktober 1870, sida 2

björneborgarne. Hans kamrat, nå ot mindre till växten, men med samma kraftfulla utseende och gestalt, var Spof, också fältväbel vid samma afdelning. Framför dem, på ett för tillfället uppsatt bord, stodo två bägare, fulla med jäsande öl, och på en af tältsängarne Iågo tvenne väldiga huggvärjor, hvilka buro färska märken efter strid. Sedan Roth en stund suttit försjunken i sina tankar, sade hamn, i det han fäste en pröfvande blick på vapenbrodern: — Undra hur mor och tösen ha det hemma nu? — Bra, förmodar jag, inföll Spof och förde bägaren till sina läppar, dessutom ha de ju gamle Palo att lita på och din dräng Pekka, som skall se sig god att ta två ryssar på hvardera armen. Fru Katarina är dessutom en så manhaftig qvinna, att hon inte sörjer i otid. Roth svarade icke utan drack stillatigande ett långt drag ur bägaren, under det Spof fortsatte: — Hvad säger du om vi skulle skicka ett bud till Ruona? — Min själ, kamrat, utropade Roth och flög upp; du gjorde ett godt förslag, men fram till Ruona får icke budet komma, ty då blir det för länge uppehållet, och Gud vet om hustru min släpper det från sig på ett