Dagens Nyheter – 17 oktober 1870, sida 2

kans naturliga lynne var af en sprittändo glädtighet, som gaf sig luft i allehanda vidunderliga företag — inom könets område förstås — och hennes största nöje var att få sitta ifarbror Spofs knä, intrassla sina fingrar i hans yfviga skägg och afhöra hans tokreliga anekdoter. Men kriget kom och glädtigheten försvann, ty det hon egde käräst var -med i stridon för fosterlandet. Vi vilja lyssna till hennes tankar, dem hon nu kläder i ord: — Usch, de otäcka ryssarhbe, utropade hon och framdref båten så häftigt hon kunde, att de inte kunna lemna oss i fred! Jag blir så rädd bara jag hör omtalas de der tysliga kKosackerna, som spetsa menniskor på sina långa spjut. Hu, hu, fortfor hon och hvilåde på årorna, 1 det en lätt rysning genomilade -hennes fylliga gestalt; det måtte vara hömskt att råka i deras våld, och likväl -skrifva pappa och farbror, att de inte ha roligare, än när de få slåss mot Kulteff. Jag må säga det, fortfor hon och tog på sig en förargad min, som visst icke minskade det täckai Kenres anlete, jag må säga det: att släss med sådana vilda menniskor, det måtte allt vara ett nöje, som jag visst icke kan hålla pappa räkning för, och det skall endast vara de HKårdhjertade karlarne, som kunna det; men, återtog hon vidare och ett djupt eftersinnande förändrade hennes drag, det är ändå icke någon barileksåk, som vi fruntimmer tro. Måsn?