Dagens Nyheter – 17 oktober 1870, sida 1

— Det gör äfven jag af .hela mitt hjerta, sade Alphild, men ack, fader Palo, att kriget skall komma så nära oss, jag tycker mig se hur rysligt ängslig mamma skall blifva. Hör på, redlige Palo, fortfor hon och fattade gubbens båda händer, följ mig hem och berätta ni hvad jag hört, ni kan bättre lugna mamma än jag. — Jag har icke hjerta i mig att afslå er bön, sade Palo och betraktade den unga flickan med verkliga fadersblickar, jag skall följa er, mamsell Alphild, och det på ögonblicket, om ni vill? — Kom då, kom då! utropade Alphild och sprang lifligt omkring den gamle, skynda er, fader Palo, hvarje minut tycker jag är så lång. — Sakta i backarne, sakta, svarade Palo, leende åt Alphilds ifver, kom ihåg att jag är sjuttio år och således icke kan hoppa omkring som en adertonårig pojke. Se så, nu är jag färdig, sade han efter en qvart, under hvilken tid Alphild stått som på nålar, nu skall gubben följa barnet och beskydda henne, kom nu! Alphild flög framåt, lösgjorde båten och inväntade Palo, som med långsamma steg närmade sig. Just som han var i begrepp att stiga i båten, hördes i norr ett långt utdraget dunder. — Hvad betyder det? frågade Alphild och fattade Palo i armen,