Dagens Nyheter – 11 oktober 1870, sida 2

omvexling, sväfvade mitt hjerta med sina bästa känslor, med sin ädlaste längtan ut i det fria och aflägsna, för att söka det som fattades mig. Och kunde jag väl ana att minä önskningars dyra perla skulle finnas så nära min väg? Stigande uppför en brant bergshöjd, såg jag den vackraste tafla. Framför mig i en öppen skogstrakt, hvarifrån vandraren egde en vidsträckt utsigt öfver leende, solbelysta dalar, hade ett muntert sällskap af herrar och damer slagit sig ned; allt i denna djupa censlighet föreföll mig i sanning såsom något fåoch sagolikt. Jag stannade hänryckt, helsade, talade — jag vet ej om hvad — och se, snart var jag midt bland sällskapet och deltog i samtalet: Der voro äldre och yngre damer, bland de sednmare en sexton å sjutton års tärna, som strålade lik den blomstrande rosen bland de mindre ädla och dyrbara blommorna. Nej, jag vill cj beskrifva henne; det vore omöjligt att i tomma, kalla ord återgifva hennes milda englaanletes behag. Inom en half timmas förlopp var jag besegrad, öfverväldigad. Jag bad om tillåtelse att för dagen få sluta mig till sällskapet, och min begäran bifölls. 0, hvilken dag! Jag vek knappt från Lovisas sida — så hette det kära barnet — vi språkade, skämtade och skrattade tillsammans, liksom hade vi känt hvarandra i många år. Sällskapet var alltför bildadt och: älskvärdt för att se något stötande deri. Allvarligate och djupare ämnen berördes äfven under vårt sam