Dagens Nyheter – 11 oktober 1870, sida 1

ej kunde fortsätta vandringen, icke ens lemna sängen. Jag återsåg ej Lovisa; hon jemte hennes sällskap hade redan före solens uppgång brutit upp. Hvem förmår väl föreställa sig min olyckliga belägenhet? De kroppsliga smärtor, som plågade mig voro ringa i jemförelse med den glödande längtan, som bodde i mitt för första gången af kärlek lågande hjerta, en längtan, seom hotade att nästan alldeles förtära mig. Icke ett enda ord om kärlek hade yttrats oss emellan, och likväl var hela mitt väsen den dagen intet annat än idel kärlek. Älskar hon mig? Skall jag väl återse henne? Förmår jag lefva hennes blick, hennes röst förutan? — Dessa och flera dylika frågor plågade mig de åtta dagar, jag tillbragte på mitt plågoläger. Ack, mitt hopp var ytterst ringa. HStraxt efter mitt inträde i sällskapet tillkännagaf dess hufvudman för mig, att man reste inkognito. Hvarje medlem hade för ro skull antagit ett under resan gällande namn, och det var på det strängaste förbjudet att under densamma återtaga hvardagslifvets roll. Äfven jag hade deltagit i denna glada lek, som föranledde många ystra scener och invecklingar. Så hade Lovisa gått förbi mig som en drömbild, utan att lemna något spår efter sig. Jag visste ej hvarifrån hon kommit, hvarthän hon gått, hvilket namn hon egde eller hvilket stånd hop tillhörde. I samma ovisshet öfver min arma person sväfvade sä