fr nå ene Duvernois å 4 centimer stycket till andra tidningar och förtjenade derigenom omkring 15,000 frank i månaden. Engelska inrikesministern Bruce höll den 28 september ett tal till sina valmän på ett möte i Greenock. Hvad fransk-tyska frågan beträffar, tillkännagaf han sin åsigt vara, att engelska regeringen hade gjort allt hvad hon möjligen kunde göra. Under sakernas nuvarande ställning ansåg han att det borde tillkomma Tyskland, som kriget hade förorsakat stora utgifter och svåra lidanden, att bestämma fredsvilkoren. Å andra sidan menade han, att tyska folket icke skulle göra rätt i att tillvälla sig provinserna Elsass och Lothringen utan att fästa afseende vid invånarnes känslor. Preussarne gläda sig nu öfver, att Toul kapitulerat den 24 i förra månaden, ty vid närmare påseende har det visat sig, att den stormning, som man hade bestämt till den 25 och vid hvilken två mecklenburgska regementen skulle användas, skulle ha kostat många offer, på grund af de mycket djupa vallgrafvarne, och troligen skulle ha varit fruktlös. — Som bekant, måste Toul kapitulera, derför att man saknade ammunition. Grefve Bismarck (så skrifver Wachenhusen från hufvudqvarteret) ser man sedån några dagar i infanteri-officers-uniform. Allt hat koncentrerar sig nemligen omkring hans hufvud; han ensam är skuld till kriget; det var han, som förledde Napoleon till kriget och som således är skuld till allt elände. Ingen här vill konungen något ondt, men på Bismarcks hus har man redan sett skrifvet A bas Bismarck! (Ned med Bismarck!) Hur djupt detta hat är rotadt hos folket, fann jag exempelvis i Rheims hos köksan i ett hus, der en af mina vänner var inqvarterad. Hon var en lugn oeh beskedlig menniska och ett godt stycke öfver passionernas ålder. Hon hade ingenting mot konungen eller mot preussarne, men hon bedyrade, med flammande ögon, att om hon träffade Bismarek, skulle hon sticka ned honom med köksknitven. Franska utrikesministern Latour dAuvergne uppläste den 1 nästl. september i lagstiftande församlingen två till de europeiska folken ställda cirkulärer, i hvilka de tyska trupperna beskyldes för att hafva, i strid mot folkrätten, tillåtit sig fiendtligheter mot de franska ambulanserna; tagit baron de Bussidre tillfånga midt uti en af honom organiserad ambulans; begagnat sprängkulor för handgevär; tvingat bönder från trakten af Strasbourg att arbeta på löpgrafvarne inom skotthåll för fästningens kanoner; försökt skydda proviantoch ammunitionstransporter samt kassavagnar genom åsättande af Genbyekorset; hvartill slutligen komme att en fransk läkare skulle ha blifvit dödad af en preussisk soldat under det denne förbands af den förre. Nordtyska förbundskanslersembetet har härpå svarat: ) I anklagelserna saknas alla uppgifter å namn, ort och tid (utom i ett enda fall); deras ovanliga obestämdhet har gjort det svårt att anställa undersökningar för att utröna hvad det varit som illvilliga berättare kunnat vanställa till sådana dåd som de ofvan uppräknade. Det enda riktiga är att baron de Bussidre blifvit tagen tillfånga, och att han sysslat med sjukvård, men det var icke vid en ambulans han blef häktad och åtgärden föranleddes af misstankan att han underhöll hemligt förstånd med besättningen i Strasbourg. Alla de öfriga påståendena i cirkulärerna äro helt och hållet diktade, och det afvaktas om och huru franska regeringen skall försöka försvara sina uppgifter. Ityska armån finnas inga explosiva gevärskulor. De tyska trupperna ha på det sorgfälligaste iakttagit Gendvekonventionen (om skydd för hvad till sjukvården i fält hörer). Deremot finnas rikliga bevis på att franska regeringen icke satt denna konvention i verket. De tyska läkare, som efter slagen vid Wissembourg och Woerth skötte de franska sårade i de under öfverfältläkarne Böger och Wilms stående lasaretten, funno till sin öfverraskning att dessa fransmän, med få undantag, ej förstodo betydelsen af den hvita bindeln med det röda korset. Högre franska militärläkare, hvilka sedan kommo i dessa ) Då delta svar i gårdagsnumret med några ord omtalades. stod att det var riktadt mot svenska