Dagens Nyheter – 1 oktober 1870, sida 1

örsoning. Derefter konstateras, att en förändring har försiggått i Europas stämning, som nu är till fördel för Frankrike, medan den var likgiltig eller till och med fiendtlig mot kejsardömet. Republiken har äfven blifvit erkänd af flera regeringar. Den 10, heter det vidare, lät Favre fråga hos Bismarck, om han ville inlåta sig på underhandlingar. Bismarck invände, att franska regeringen icke var en rättmätig regering, som kunde garantera utförandet af eventuela aftal. Derefter anhöll Favre, efter lord Lyons råd, om ett samtal. Nu följer en kort berättelse om detta samtal. Favre betonade kärlek till freden, men framhöll tillika, att Frankrike icke kunde ingå på något vilkor, som skulle göra freden till ett kort och hotande vapenstillestånd. Bismarck svarade, att om han ansåge en annan fred för möjlig, ville han genast underteckna den. Han tillade emellertid, att den nuvarande regeringen skulle störtas af pöbeln i Paris, om Paris icke inom några dagar hade blifvit intaget. Frankrike skulle likaså litet glömma Sedan som Waterloo eller Sadowa, utan det skulle vara dess fasta beslut att ånyo angripa Tyskland. Favre förnekade detta och begärde formulerade vilkor. Bismarck förklarade då, att Tysklands säkerhet ålade det att behålla deportementen Ilsass och Mosel med Metz och Chateau Salines. Gentemot dessa anspråk hänvisade Favre till, att Europa möjligen skulle intaga en förändrad hållning och framhöll, att nödvändigt tid måste medgifvas för att en konstituerande församling skulle kunna sammanträda. Bismarck afslog derefter att ingå på ett vapenstillestånd och härmed slutade första samtalet. Den 19 september egde ctt samtal rum, i hvilket Bismarck visade sig mera benägen att sluta ett vapenstillestånd. Fayre begärde, att detta skulle fortfara i 14 dagar. Den 20 september framställde Bismärck som vilkor ockupering af Strasbourg, Toul och Pfalsbug. Då Favre anmärkte, att konstituerande församlingen skulle sammanträda i Paris, begärde Bismarck ett af de beherr skande fästena, 1. te. fort Valerien. Fayre svarade, att det då var enklare att genast begära hela Paris, hyarpå Bismarck svarade: CFörsök nm andra kombinationer. Favre sade nu, att församlingen kunde såmmanträda i Tours utan att någon förpligtelse ingicks med afseende på Paris. Bismarck lofvade att tala med konungen, men begärde dessförinnan öfverlemnandet af Strasbourg, hvars besättning borde gifva sig som krigsängar. Denna fordran besvarade Favre med indignation. Bismarck afgaf ett referat till konungen, och då konungen fasthöll, att Sträsbourgs garnison skulle öfverlemna sig som krigsfångar, tog Favre afsked med den öfvertygelse — yttrar han i berättelsen — att vi skola strida, så länge Paris kan erbjuda elementer till motstånd. Favre utvecklar nu förhandlingens betydelse med följande ord: Jag sökte fred, men stötte på en oböjlig vilja att eröfra och strida. Jag sökte en möjlighet att befria Frankrike och tick till svar, att Frankrike hade att gå unier det caudinska oket. Jag konstaterar detta, jag kungör det för Europa. Jag har med största ifver sökt fred och vapenstillestånd; man känner nu vilkoren, och man skall vara ense om, att vi måste tillbakavisa förnedtä agg SR