Dagens Nyheter – 30 september 1870, sida 2

-—-—— VU Han fann icke hvad han sökte, men i korridoren träffade han Gåvrol och mannen med örhängena. Polischefen triumferade, och han uttryckte sin segerglädje på ett mycket oförskämdt sätt. Så snart han blef varse Tabaret, ropade han till honom: — Nåväl, oöfverträfflige jägare, hvad nytt? Har ni låtit hugga halsen af någon brottsling, sedan vi träffades sist? Ah! gamle skälm, jag ser nog att ni sträfvar efter att få min plats. Ack! gubben var nu helt förändrad. Medvetandet af det misstag han begått gjorde honom ödmjuk och saktmodig. Detta elaka skämt, som förr uppväckte hans förbittring, rörde honom nu icke alls. Långt ifrån att gifva svar på tal, sänkte han hufvudet med en så ångerfull min att Gåvrol blef högst förvånad. — Skämta ni, min bäste herr GåEyrol, svarade han, drif gäck med mig obarmhertigt, ni har rätt dertill, ty jag förtjenar ieke bättre. — Aha! ni har då gjort något nytt mästerverk, gamle vurm? återtog polismannen. Fader Tabaret skakade sorgsen sitt hufvud. — Jag har lemnat en oskyldig irättvisans händer, sade han, och nu vill rättvisan icke gifva mig honom tillbaka. Gåevrol var förtjust; han gnuggade händerna, så att skinnet var i fara att afnötas. — Det är ju förträffligt detta, utbrast han,