skulle blifva af honom sedan han för alltid aflagt sin domaredrägt. i Sedan återkommo hans tankar till den förevarande saken. I alla händelser, oskyldig eller brottslig, var Albert verkligen vicomte de Commarin, grefvens laglige son. Men kunde han väl anses brottslig? Svårligen. — Det rar sannt, utbrast plötsligen domaren, jag måste ovilkorligen tala med grefve de Commarin. Constant, skicka ett bud till hans hotell att han skall komma hit genast. Om han icke är hemma, så tillsäg att man söker honom der han tros vara. Herr Daburon hade att bereda sig på en svår pröfning. Han skulle nödgas säga ät denne gubbe: SMin herre, den som jag, då vi nyligen råkades, förklarade vara er laglige son, han är det icke, utan den andre. Hvilken situation, på en gång obehaglig och gränsande till det löjliga! Hvad som i någon mån hjelpte upp saken, det var att denne andre, Albert, var oskyldig. Äfven Noöl måste han säga sanningen; det var hans pligt att åter sänka ned till jorden den han nyss höjt till skyarne. Hvilket gryrat gäckeri! Men förmodligen skulle grefven finna något medel att göra den skenbara förlusten mindre smärtsam för den unge mannen; och han var också skyldig honom denna vederffing. Men hvem är nu den brottslige? mumdomaren,