Dagens Nyheter – 30 september 1870, sida 1

Det besynnerligaste i allt detta var att ransakningsdomarens fel härrörde just af hans starka hederskänsla. Han hade blifvit vilseförd genom en alltför stor ömtålighet hos sitt samvete. De förebråelser han gjorde sig sjelf och de betänkligheter som i följd deraf besvärade honom hade uppfyllt hans själ med skräckbilder och framkallat hos honom denna passionerade häftighet, som han vid ett par tillfällen under ransakningen ådagalade. Blifven lugnare, undersökte han nu förhållandena närmare. Till all lycka hade ingen skada skett som ej kunde repareras. Likväl ansåg han sig sjelf förtjent af den skarpaste tillrättavisning. Slumpen allena hade hindrat honom från att ännu ytterligare framhärda i sin villfarelse. Han svor inom sig att denna ransakning skulle blifva hans sista. Det yrke, för hvilket han förr intresserat sig så varmt, kunde hädanefter icke annat än ingifva honom en oöfvervinnelig afsky. Dessutom hade under samtalet med Claire alla hans bjertas sår blifvit ånyo upprifna, och de tillskyndade honom nu bittrare smärta än någonsin. Med bedröfvelse märkte han att han icke mera hade någon glädje att vänta af lifvet. En man kan säga sig sjelf detta, när alla qvinnor äro för honom intet, utom en enia, den han icke kan hoppas att någonsin få ega. Alltför gudfruktig för att tänka på ett sjelfmord, frågade han sig med ångest, hvad det MODERSKÄRLEK. 9