Dagens Nyheter – 28 september 1870, sida 2

såsom jag ropar ombord på min skuta när det blåser starkt; jag svor och förde ett förskräckligt oväsen. Den andra amman uppgaf gälla rop; det lät som hade man hållit på att slagta henne. Germain kom inrusande med ett ljus i banden. Vid hans åsyn förlorade jag totalt besinningen. Utan att veta hvad jag gjorde, tog jag upp en knif, som jag brukade bära på mig, ur fickan, och efter att ha lyftat den fördömde bastarden ur sängen, genomborrade jag hans arm med knvifbladet, sägande: eNu skall man åtminstone inte verkställa något utbyte, utan att jag vet deraf; han är märkt för hela lifvet. Lerouge förmådde icke säga mera. Stora svettdroppar frambröto på hans panna och banade sig väg utefter kinderna. Han andades tungt; men domarens befallande blick verkade på honom såsom piskan på den uttröttade negerslafven. — Den lilles sår var förfärligt, fortfor han efter en stund; han kunde dö deraf, ty blodet rann ymnigt. Men jag nöjde mig icke med detta. Jag oroade mig öfver framtiden, öfver hvad som möjligen kunde komma att hända en annan gång, då jag icke vore tillstädes. Jag förklarade derför att jag ämnade uppsätta en skriftlig redogörelse för hvad som nyss tilldragit sig och att jag fordrade det vi alla skulle underteckna denna skrift. Så skedde ock. Vi kunde skrifva alla fyra. Germain vågade icke säga nej, ty jag hade