Dagens Nyheter – 28 september 1870, sida 2

knifven i handen då jag talade till honom. Han teckoade sitt namn först, dervid likväl bedjande mig för all del ingenting nämna åt grefven. Sjelf svor han att ieke ett ord skulle komma öfver hans läppar; och ifven den andra amman lofvade tiga. — Och ni har denna skriftliga förklaring i behåll? frågade herr Daburon. — Ja, min herre; och som polismannen, för hvilken jag genast berättade ullt, rådde mig att taga densamma med mig, så gjorde jag detta. Jag har den i fickan. — Låt mig sv! Lerouge framtog en gzmmal plåvbok med pergamentspermar. Han öppnade densamma, och deri befanns lisgarde ett under årens längd gulnadt papper, sammanviket och omsorgsfullt försegladt. — Se här, sade han. Sigillet har förblifvit orördt allsedan den olycksaliga natten. Då domaren brutit förseglivgen, fann han straxt att denna sista uppgift egde sin riktighet, ty sanden, som varit begagnad för att namnteckningarne icke skulle bli suddiga, nedföll vid papperets uppvikande i hans hand. Det var verkligen en kortfattad berättelse om det uppträde som den gamle sjömannen nyss beskrifvit. De fyra namnen funnos der. — Hvad har det väl blifvit af de vittnen som undertecknat denna förklaring? mumlade domaren, talande till sig sjelf.